Spirit of Marathon

Jag lovade ju en recension så här kommer den.

I filmen får man följa 6 personer: 2 elitlöpare, 2 nybörjare och 2 "veteraner". Det är intressant att se vad som driver dem och hur de ser på loppet. Men jag tror att det varit ännu mer intressant att följa färre löpare närmre. Löparnas väg mot Chicago marathon blandas med historia och olika kända personers (t.ex. Paula Radcliffe) kommentarer. Jag slogs av att jag hade velat se en hel film om Paula Radcliffe.

Jag gick dit med tron att jag skulle bli inspirerad och det blev jag delvis i början, men faktiskt mer inspirerad av trailern. Faktum var att jag inte börjat oroa mig för loppet förrän under filmen :)

Så filmen är klart sevärd, men se den för att bli sugen på att träna eller för att försöka förstå varför någon vill utsätta sig för maraton, inte som en sista mental uppladdning. Det var otroligt befriande att se andra tokar som går upp 4 för att springa långpass i soluppgången :)

Idag var vi på maratonmässan och hämtade ut nummerlappar och sånt. Jag slogs av hur duktiga Jakob och Viktor har blivit på att hänga med på saker. Jag kan iofs inte inleda några längre diskussioner, men de lyckas se alla nya ställen med nyfikna ögon. Vi testade saft och kakor, nä just ja, sportdryck och powerbars heter det visst. Fanns några olika tillverkare :) Till Jakobs glädje var Saturn där och ställde ut bilar. Där kunde man få tatuering(ar) med tid mile för mile för vald(a) totaltid(er) vilket ju är kanon med tanke på att jag tänker i km. Jag fick också förklara för en tant vad man skulle ha dem till. Det var en sån där tant som är världens coolaste. Hon var liten och smal, med världens glimt i ögonen. Hon berättade att hon sprungit på 6.07 sist, och undrade vad jag trodde hon borde springa på nu. Jag sa att hon känner nog sig själv bäst.
"Well, you know. It's the first time I'm 75."
"Well, it's the first time I'm 36." sa jag. Då skrattade hon.
Sen letade vi fram en tatuering för 6.30. Jag hoppas jag har samma livsglädje kvar när jag är 75.