På lördagen time:ade vi det så att vi stack direkt efter japansk lunch och på bara 1h40 hann vi till Culp Valley overlook trailhead (att jämföra med 2h40 till centrala Borrego Springs via Julian). Sen strosade vi runt ca 3km på några timmar. Anza Borrego är ingen överväldigande syn från bilen. Men när man går omkring i den så slås man av hur mycket liv det finns överallt. Förutom att växtligheten är helt annorlunda mot vad vi är vana vid även i San Diego, så finns överallt i marken hål i olika storlekar från spindlar, möss, kaniner, skorpioner, ormar, myror osv. Efter ca en km kom vi över ett krön och kunde se ut över hela öknen nedanför oss. Rätt fräckt.
En av de fascinerande saker som vi stod länge och tittade på var de flygande skalbaggarna nedan. De hade invaderat en buske och krälade omkring på varann när de inte flög. Viktor hade ett gäng på sig och eftersom färgen ser rätt giftig ut så borstade jag snabbt av honom. Senare fick vi veta att de kallades blister beetle, ni kan ju gissa varför.
Jakob och Viktor knallade på och var överraskande pigga i benen. Jag gick hela tiden och spanade efter spindlar, ormar och skorpioner på stigen. Viktor tyckte stigen var för enkel och envisades hela tiden med att kryssa mellan kaktusar och knalla över snår. Så avslappnad var jag inte!
Vi slog läger för natten på den allmänna campingen som i princip var tom. Vi konstaterade att high season är överskattad. Åtminstone vi uppskattar ensamheten, och det var överraskande mycket blomning kvar så här sent på våren. Nackdelar var att vi inte fick den där utlämnade känslan som ändå var rätt häftig från förra gången när vi var helt ensamma. Åsså fanns det väldigt mycket "störningsljus" så upplevelsen av stjärnorna blev inte lika intim. Men å andra sidan var vi mycket mer avslappnade även om vi hade en husspindel i det fasta campingbordet.
Dag två tog vi Borrego Palm tree nature trail, en 5 km tur upp till en palmoas. Jakob imponerade med att gå hela vägen dit och drygt halva vägen tillbaka. Viktor som är lite mer värmekänslig gick mesta vägen dit, men somnade på mammas axlar på tillbakavägen. Turen tog ca 3 timmar, inklusive en paus på trekvart där vi åt lite lunchmackor.
Dr Claeson såg en orm som skrämt ringlade iväg, och vi andra en giftigt färgglad spindel som vi snabbt såg till att komma bort ifrån. Vattnet i oasen var som synes rätt grönt, så vi tyckte lite synd om djuren som dricker där på natten. Vi hittade två grodor som låg och kväkte. Som sagt, öknen överraskade med liv.
När vi kom tillbaks från vandringen hittade vi ett par av våra bilnycklar och ett visitkort på vindrutetorkaren. De hade vi tydligen tappat på vägen, skönt att det var rätt folk som hittade dem :)
Sen ringde vi syrran i Missouri och lämnade färdbeskrivning när vi passerade mobiltäckning i Borrego Springs. "Ring rangers om vi inte hört av oss inom fyra timmar". Vi skulle nämligen ut på lite offroadkörning till Font's Point med vår kära Hondavan och då vet man ju aldrig vad som kan hända. Vi körde uppför något som såg ut som en flodbädd och kom till slut fram till ett staket. Där gick vi uppför en backe och plötsligt öppnade sig "badlands" nedanför oss. En jättecanyon som fick oss att tänka på grand canyon, men utan växtlighet. Tydligen har Colorado river passerat här för länge länge sen. Utsikten stördes av en mängd flygmyror, så Dr Claeson och Jakob tog fikat i bilen medans jag och Viktor uthärdade. En jeep kom körande efter ett tag med två par och undrade om Viktor trivdes.
- Jo, sa jag, men han gillar inte riktigt flygmyrorna.
- Finns det flygmyror?
Plötsligt börjar hon skrika och vifta. Det var fakiskt lite kul. Undrar om hon upptäckt dem om vi inte sagt något :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar