The joy and pain of marathon

Det är dagen efter marathon. Vi har byggt en bilhoppbana från soffan ut på vardagsrumsbordet mha yogamattan och några böcker. Jakob släpper bilar och Viktor flyttar böcker. De blir allt bättre på att leka med varandra, även om det givetvis blir våldsamma konflikter då och då.

Kroppen känns bra, så länge jag inte rör på benen. Loppet igår var en euforisk smärtsam upplevelse. Dagen började 3.30 med havregrynsgröt. Diego hämtade mig 4.30. Starten gick 6.30. Som vanligt mycket kö till bajamajorna när 18000 pers ska lätta det sista. Första halvan sprang jag som på moln. Kroppen kändes bra, inga problem med magen. Vi sprang genom downtown första milen där gatorna var tomma förutom längs banan där nyvaken publik, cheerleaders, band och vattenstationer avbytte varann. Jag kollade inte så mycket på klockan utan försökte hitta rätt tempo. Det visade sig efter ett tag att det var ett rätt snabbt tempo, så jag försökte dra ner lite men hamnade snart i samma tempo igen. Strax efter hälften började jag få ont i vaderna vilket förvånade mig lite eftersom jag aldrig haft problem med dem tidigare. Även om de gjort lite ont kvällen innan vilket jag inte heller förstår eftersom jag slöat i poolen med familjen hela lördagen.

Jag tänker att nåja, det är ju bara smärta. Men smärtan blir bara värre och värre och till slut nånstans efter mile 20 måste jag stanna och stretcha. Det hjälper ett litet tag, men det är helt omöjligt att ta ut stegen. Jag inför snart regler för när jag får gå: Vid varje vätskestation och varje mile-markering. Fast snart går jag mellan dem också. Och jag är inte ensam. En peptalker med megafon försöker övertyga oss: ”You have to persuade yourself that you feel good, that’s really what you have to do”. Då är det bara ca 7 km kvar. Jag skrattar till lite och tanker att mina vader går inte att överrösta just nu. Det är rätt tätt mellan vätskestationer, cheerleaders och band såhär på slutet. Och det är nu det behövs. Förutom ramsor peppar de och gör highfives. På min nummerlapp står det Jonananas och jag får skratta en hel del tillsammans med folk som försöker uttala det. I en uppförsbacke spelar ett skitbra U2-coverband, så jag låter mig gå hela backen för att kunna njuta av musiken – och bara lite av minskad smärta.

Strax efter 26 milemärket sitter en liten kille och håller upp handen, men ingen verkar springa dit. Han blir jätteglad när han får min high-five och jag med, hans storebrorsa är snabbt uppe med handen. Hundra meter senare springer jag förbi en kille som raglar med halvslutna ögon, samtidigt som två ”medics” håller i honom. En annan löpare går framför honom och säger ”take baby steps, baby steps”. Jag vet inte om han klarade de ca 300 hundra meterna som var kvar.
Äntligen får jag sträcka upp händerna och passera mållinjen. Oj vilken lycka. En veteran på ca 70 som sprungit 80 maraton tipsade för någon vecka sen om att man inte skulle följa instinkten att stanna och lägga sig ner utan istället småjogga eller gå minst 10 minuter efter målgång. Annars riskerar man kraftigt illamående vilket jag varit med om. Att jogga nu är helt uteslutet. Vaderna skriker. Jag får tvinga mig själv att lomma omkring i målområdet i 10 minuter innan medalj, vatten, sportdryck, powerbars, bagels, etc. Sista anhalt är att plocka ut påsen med tillhörigheter som man checkat in med UPS. Jag sätter mig ner och känner mig löjligt lycklig när jag ringer Anna-Sara och blir ännu lyckligare när de redan är i ”family reunion”-området. Innan jag reser mig upp studerar jag alla som går omkring med ispåsar på knän, vader och lår.





Family reunion. Rock 'n Roll Marathon San Diego. 

När jag fått ta igen mig ett tag går vi någon kilometer tills vi får tag i en cykeltaxi som tar oss till parkeringen. En rysk student cyklar med oss 4 och barnvagnen. Han tar sig hela tiden på huvudet och i ansiktet så när vi kommer fram frågar jag om han vill ha min svettiga löparkepa och lite solkräm. Han förvånar oss genom att klokt nog tacka ja, annars hade han nog varit totalt sönderbränd innan han jobbat klart.

Efter ett långt poolbad med Jakobs kompis Madison och hennes föräldrar plus några liter jordgubbar så åkte jag och Diego på avslutningskonsert med Pat Benatar. Det är kul med de låtar vi känner igen, men ingen höjdare. Också kul att se hur många som också har problem att gå. Och riktigt skönt att få lägga sig efteråt.

Såhär dagen efter är jag konstigt nog lite nöjd över att jag fick kämpa på slutet, innan dess fokuserade jag mest på löpningen så det var egentligen först då som jag kunde ta in hela den sociala biten. Jag hoppas jag kommer ihåg det när jag är 75 och springer på 7 timmar. Jag kan tänka mig att man snackar en hel del under tiden då.