Jag lovade ju en recension så här kommer den.
I filmen får man följa 6 personer: 2 elitlöpare, 2 nybörjare och 2 "veteraner". Det är intressant att se vad som driver dem och hur de ser på loppet. Men jag tror att det varit ännu mer intressant att följa färre löpare närmre. Löparnas väg mot Chicago marathon blandas med historia och olika kända personers (t.ex. Paula Radcliffe) kommentarer. Jag slogs av att jag hade velat se en hel film om Paula Radcliffe.
Jag gick dit med tron att jag skulle bli inspirerad och det blev jag delvis i början, men faktiskt mer inspirerad av trailern. Faktum var att jag inte börjat oroa mig för loppet förrän under filmen :)
Så filmen är klart sevärd, men se den för att bli sugen på att träna eller för att försöka förstå varför någon vill utsätta sig för maraton, inte som en sista mental uppladdning. Det var otroligt befriande att se andra tokar som går upp 4 för att springa långpass i soluppgången :)
Idag var vi på maratonmässan och hämtade ut nummerlappar och sånt. Jag slogs av hur duktiga Jakob och Viktor har blivit på att hänga med på saker. Jag kan iofs inte inleda några längre diskussioner, men de lyckas se alla nya ställen med nyfikna ögon. Vi testade saft och kakor, nä just ja, sportdryck och powerbars heter det visst. Fanns några olika tillverkare :) Till Jakobs glädje var Saturn där och ställde ut bilar. Där kunde man få tatuering(ar) med tid mile för mile för vald(a) totaltid(er) vilket ju är kanon med tanke på att jag tänker i km. Jag fick också förklara för en tant vad man skulle ha dem till. Det var en sån där tant som är världens coolaste. Hon var liten och smal, med världens glimt i ögonen. Hon berättade att hon sprungit på 6.07 sist, och undrade vad jag trodde hon borde springa på nu. Jag sa att hon känner nog sig själv bäst.
"Well, you know. It's the first time I'm 75."
"Well, it's the first time I'm 36." sa jag. Då skrattade hon.
Sen letade vi fram en tatuering för 6.30. Jag hoppas jag har samma livsglädje kvar när jag är 75.
lördag 31 maj 2008
torsdag 29 maj 2008
Rock’n’Roll Marathon
På söndag ska jag springa San Diego Rock’n’Roll Marathon. Det blir förmodligen det roligaste maraton jag gjort. Eller vad sägs om 26 liveband (ett per mile), cheerleader squads, tematiska vattenstationer (dragqueens m.fl) och fler än 100 running Elvis? Det är drygt 20000 löpare anmälda vilket är ungefär lika många som Stockholm maraton.
Starten går 6.30 på Söndag morgon, vilket alltså är ca 15.30 i Sverige. Instruktionerna för att följa tiderna live följer: ”Just visit www.rnrmarathon.com and click on the LiveResults bug on the home page during the race”. Mitt race number är 2083.
Jag har upptäckt framförallt tre saker under träningen, hur kul det är att springa, att värme gör dig trött, och att några års klättring inte verkat gynna löpningen.
Imorgon blir det uppladdning med bio, jag och Fredrik ska gå och se dokumentären ”Spirit of the Marathon” (www.marathonmovie.com). Recension kommer.
Starten går 6.30 på Söndag morgon, vilket alltså är ca 15.30 i Sverige. Instruktionerna för att följa tiderna live följer: ”Just visit www.rnrmarathon.com and click on the LiveResults bug on the home page during the race”. Mitt race number är 2083.
Jag har upptäckt framförallt tre saker under träningen, hur kul det är att springa, att värme gör dig trött, och att några års klättring inte verkat gynna löpningen.
Imorgon blir det uppladdning med bio, jag och Fredrik ska gå och se dokumentären ”Spirit of the Marathon” (www.marathonmovie.com). Recension kommer.
måndag 26 maj 2008
Långpromenad i Torrey Pines
En söndag packade vi en massa fika och körde till Torrey Pines, ca 10 minuter bort. Förutom oss fyra så hängde även våra kompisar Madison, Anna och Ryan med. De är supertrevliga. Madison och Jakob kommer väldigt bra överrens, och Viktor avgudar Anna som han kallar för farmor.
Vi började med en backe upp från parkeringen innan vi lämnade asfalten för stigarna bland huvudhöga buskar. Första målet var grottorna som bildas av buskarna. Där smög vi snabbt igenom, för det finns väldigt mycket tigrar där. Sen blev det lite barnbouldring och fruktfika.
Långpromenad på Torrey Pines.
Sen gick vi vidare ner mot stranden. Barnen höll varandra i händerna. Madison så att inte Viktor skulle trilla. Då sa Jakob att han höll i Madison så inte hon skulle trilla. De var otroligt söta.
Torrey Pines.
Nere på stranden tog vi nästa fika, som var lite mer riktigt. Kaffe och sånt som man äter till, med socker i. Det är alltid lika fascinerande att se hur förlösande vågor och sand är. Både för barn och vuxna. Barnen sprang i vågorna, lekte med tång, byggde osv. Ryan och Anna letade bland allt som havet spolat upp och försökte komma på vad det var. Jag är ju som bekant inte riktigt lagd åt det hållet, men det var kul att höra vad de kom fram till.
Tidvattnet var på väg in så vi blev lite nervösa att vi skulle bli instängda mot klipporna, men en parkvakt gick förbi och sa att det bara var tio minuter kvar och vattnet skulle inte nå klipporna förrän om en dryg timme. Nu hade nog inte parkvakten någon erfarenhet av barn, i alla fall inte våra. De tio minuterna blev nästan en timme, men vi såg snart slutet så vi kunde slappna av.
Vi började med en backe upp från parkeringen innan vi lämnade asfalten för stigarna bland huvudhöga buskar. Första målet var grottorna som bildas av buskarna. Där smög vi snabbt igenom, för det finns väldigt mycket tigrar där. Sen blev det lite barnbouldring och fruktfika.
Långpromenad på Torrey Pines.
Sen gick vi vidare ner mot stranden. Barnen höll varandra i händerna. Madison så att inte Viktor skulle trilla. Då sa Jakob att han höll i Madison så inte hon skulle trilla. De var otroligt söta.
Torrey Pines.
Nere på stranden tog vi nästa fika, som var lite mer riktigt. Kaffe och sånt som man äter till, med socker i. Det är alltid lika fascinerande att se hur förlösande vågor och sand är. Både för barn och vuxna. Barnen sprang i vågorna, lekte med tång, byggde osv. Ryan och Anna letade bland allt som havet spolat upp och försökte komma på vad det var. Jag är ju som bekant inte riktigt lagd åt det hållet, men det var kul att höra vad de kom fram till.
Tidvattnet var på väg in så vi blev lite nervösa att vi skulle bli instängda mot klipporna, men en parkvakt gick förbi och sa att det bara var tio minuter kvar och vattnet skulle inte nå klipporna förrän om en dryg timme. Nu hade nog inte parkvakten någon erfarenhet av barn, i alla fall inte våra. De tio minuterna blev nästan en timme, men vi såg snart slutet så vi kunde slappna av.
tisdag 13 maj 2008
Anza Borrego revisited
Vårt andra besök till Anza Borrego blev en annorlunda upplevelse mot vårt första. På både gott och ont.
På lördagen time:ade vi det så att vi stack direkt efter japansk lunch och på bara 1h40 hann vi till Culp Valley overlook trailhead (att jämföra med 2h40 till centrala Borrego Springs via Julian). Sen strosade vi runt ca 3km på några timmar. Anza Borrego är ingen överväldigande syn från bilen. Men när man går omkring i den så slås man av hur mycket liv det finns överallt. Förutom att växtligheten är helt annorlunda mot vad vi är vana vid även i San Diego, så finns överallt i marken hål i olika storlekar från spindlar, möss, kaniner, skorpioner, ormar, myror osv. Efter ca en km kom vi över ett krön och kunde se ut över hela öknen nedanför oss. Rätt fräckt.
En av de fascinerande saker som vi stod länge och tittade på var de flygande skalbaggarna nedan. De hade invaderat en buske och krälade omkring på varann när de inte flög. Viktor hade ett gäng på sig och eftersom färgen ser rätt giftig ut så borstade jag snabbt av honom. Senare fick vi veta att de kallades blister beetle, ni kan ju gissa varför.
Jakob och Viktor knallade på och var överraskande pigga i benen. Jag gick hela tiden och spanade efter spindlar, ormar och skorpioner på stigen. Viktor tyckte stigen var för enkel och envisades hela tiden med att kryssa mellan kaktusar och knalla över snår. Så avslappnad var jag inte!
Vi slog läger för natten på den allmänna campingen som i princip var tom. Vi konstaterade att high season är överskattad. Åtminstone vi uppskattar ensamheten, och det var överraskande mycket blomning kvar så här sent på våren. Nackdelar var att vi inte fick den där utlämnade känslan som ändå var rätt häftig från förra gången när vi var helt ensamma. Åsså fanns det väldigt mycket "störningsljus" så upplevelsen av stjärnorna blev inte lika intim. Men å andra sidan var vi mycket mer avslappnade även om vi hade en husspindel i det fasta campingbordet.
Dag två tog vi Borrego Palm tree nature trail, en 5 km tur upp till en palmoas. Jakob imponerade med att gå hela vägen dit och drygt halva vägen tillbaka. Viktor som är lite mer värmekänslig gick mesta vägen dit, men somnade på mammas axlar på tillbakavägen. Turen tog ca 3 timmar, inklusive en paus på trekvart där vi åt lite lunchmackor.
Dr Claeson såg en orm som skrämt ringlade iväg, och vi andra en giftigt färgglad spindel som vi snabbt såg till att komma bort ifrån. Vattnet i oasen var som synes rätt grönt, så vi tyckte lite synd om djuren som dricker där på natten. Vi hittade två grodor som låg och kväkte. Som sagt, öknen överraskade med liv.
När vi kom tillbaks från vandringen hittade vi ett par av våra bilnycklar och ett visitkort på vindrutetorkaren. De hade vi tydligen tappat på vägen, skönt att det var rätt folk som hittade dem :)
Sen ringde vi syrran i Missouri och lämnade färdbeskrivning när vi passerade mobiltäckning i Borrego Springs. "Ring rangers om vi inte hört av oss inom fyra timmar". Vi skulle nämligen ut på lite offroadkörning till Font's Point med vår kära Hondavan och då vet man ju aldrig vad som kan hända. Vi körde uppför något som såg ut som en flodbädd och kom till slut fram till ett staket. Där gick vi uppför en backe och plötsligt öppnade sig "badlands" nedanför oss. En jättecanyon som fick oss att tänka på grand canyon, men utan växtlighet. Tydligen har Colorado river passerat här för länge länge sen. Utsikten stördes av en mängd flygmyror, så Dr Claeson och Jakob tog fikat i bilen medans jag och Viktor uthärdade. En jeep kom körande efter ett tag med två par och undrade om Viktor trivdes.
- Jo, sa jag, men han gillar inte riktigt flygmyrorna.
- Finns det flygmyror?
Plötsligt börjar hon skrika och vifta. Det var fakiskt lite kul. Undrar om hon upptäckt dem om vi inte sagt något :)
På lördagen time:ade vi det så att vi stack direkt efter japansk lunch och på bara 1h40 hann vi till Culp Valley overlook trailhead (att jämföra med 2h40 till centrala Borrego Springs via Julian). Sen strosade vi runt ca 3km på några timmar. Anza Borrego är ingen överväldigande syn från bilen. Men när man går omkring i den så slås man av hur mycket liv det finns överallt. Förutom att växtligheten är helt annorlunda mot vad vi är vana vid även i San Diego, så finns överallt i marken hål i olika storlekar från spindlar, möss, kaniner, skorpioner, ormar, myror osv. Efter ca en km kom vi över ett krön och kunde se ut över hela öknen nedanför oss. Rätt fräckt.
En av de fascinerande saker som vi stod länge och tittade på var de flygande skalbaggarna nedan. De hade invaderat en buske och krälade omkring på varann när de inte flög. Viktor hade ett gäng på sig och eftersom färgen ser rätt giftig ut så borstade jag snabbt av honom. Senare fick vi veta att de kallades blister beetle, ni kan ju gissa varför.
Jakob och Viktor knallade på och var överraskande pigga i benen. Jag gick hela tiden och spanade efter spindlar, ormar och skorpioner på stigen. Viktor tyckte stigen var för enkel och envisades hela tiden med att kryssa mellan kaktusar och knalla över snår. Så avslappnad var jag inte!
Vi slog läger för natten på den allmänna campingen som i princip var tom. Vi konstaterade att high season är överskattad. Åtminstone vi uppskattar ensamheten, och det var överraskande mycket blomning kvar så här sent på våren. Nackdelar var att vi inte fick den där utlämnade känslan som ändå var rätt häftig från förra gången när vi var helt ensamma. Åsså fanns det väldigt mycket "störningsljus" så upplevelsen av stjärnorna blev inte lika intim. Men å andra sidan var vi mycket mer avslappnade även om vi hade en husspindel i det fasta campingbordet.
Dag två tog vi Borrego Palm tree nature trail, en 5 km tur upp till en palmoas. Jakob imponerade med att gå hela vägen dit och drygt halva vägen tillbaka. Viktor som är lite mer värmekänslig gick mesta vägen dit, men somnade på mammas axlar på tillbakavägen. Turen tog ca 3 timmar, inklusive en paus på trekvart där vi åt lite lunchmackor.
Dr Claeson såg en orm som skrämt ringlade iväg, och vi andra en giftigt färgglad spindel som vi snabbt såg till att komma bort ifrån. Vattnet i oasen var som synes rätt grönt, så vi tyckte lite synd om djuren som dricker där på natten. Vi hittade två grodor som låg och kväkte. Som sagt, öknen överraskade med liv.
När vi kom tillbaks från vandringen hittade vi ett par av våra bilnycklar och ett visitkort på vindrutetorkaren. De hade vi tydligen tappat på vägen, skönt att det var rätt folk som hittade dem :)
Sen ringde vi syrran i Missouri och lämnade färdbeskrivning när vi passerade mobiltäckning i Borrego Springs. "Ring rangers om vi inte hört av oss inom fyra timmar". Vi skulle nämligen ut på lite offroadkörning till Font's Point med vår kära Hondavan och då vet man ju aldrig vad som kan hända. Vi körde uppför något som såg ut som en flodbädd och kom till slut fram till ett staket. Där gick vi uppför en backe och plötsligt öppnade sig "badlands" nedanför oss. En jättecanyon som fick oss att tänka på grand canyon, men utan växtlighet. Tydligen har Colorado river passerat här för länge länge sen. Utsikten stördes av en mängd flygmyror, så Dr Claeson och Jakob tog fikat i bilen medans jag och Viktor uthärdade. En jeep kom körande efter ett tag med två par och undrade om Viktor trivdes.
- Jo, sa jag, men han gillar inte riktigt flygmyrorna.
- Finns det flygmyror?
Plötsligt börjar hon skrika och vifta. Det var fakiskt lite kul. Undrar om hon upptäckt dem om vi inte sagt något :)
måndag 12 maj 2008
En händelserik vecka
Förra fredagen hade vi en heldag med Diegos. Vi kollade in Salk Institute bl.a. Jag tyckte själva byggnaden var rätt ful, men mitt i så har de en ”torgkorridor” som förhöjer hela stället. En liten kanal i mitten rinner ut i en bassäng och förlänger dalen som fortsätter ner till havet. För mig som inte direkt är byggnadsarkitektoniskt lagd så var det en aha-upplevelse hur de gråa byggnaderna förstärkte och ramade in allt det gröna och blåa nedanför. Fast det som verkligen var pricken över i:t var ju givetvis tre söta killar. Jakob, Viktor och Manuel alltså, inte jag om nu någon trodde det :)
På kvällen var vi på racelegal med supertrevliga nästangrannarna Anna, Madison och Ryan. Filmen säger väl allt :)
På söndagen tog vi först en liten vandringstur i Torrey Pines och sen käkade vi lunch i Del Mar. Jag fick för första gången tid att hyra en surfbräda och lyckades faktiskt fånga en hel ”riktig” våg under två timmar.
På måndagen var på Legoland för tredje gången. Den här gången hängde Dr Claeson med (efter helgjobb givetvis, goes without saying…), och även Diego, Laura och Manuel. Det var mulet och rätt lite folk och då är ju nöjesparker som bäst!
Tisdagen var det shoppingdag, REI hade rea, blöjorna var slut och nya barnsolglasögon behövdes. Lyckades hitta nya sandaler, 80-pack oparfymerade blöjor på wal-mart och varsina solglasögon på eyes4kids. Det stället är så sjukt bra. I en liten personlig butik har de tre leksakshörnor så problemet är att få barnen därifrån, inte att hålla dem sysselsatta eller hindra dem från att förstöra något. När vi var där kom det in en 9-månaders baby som behövde vanliga glasögon. Jag var tvungen att fråga hur de diagnosticerat det men blev inte riktigt klok på svaret (Lisette – du får gärna förklara!). Så borde alla butiker för barn vara!
Onsdagen hade jag lönesamtal på förmiddagen. Det gick riktigt bra. Skype höll två timmar i sträck. Dagen efter hälsade vi på Maria i San Marcos och grillade varmkorv med bacon och hjälpte henne plocka apelsiner och sniglar. Apelsinerna åt vi upp och sniglarna var vi inte så snälla med. Jakob förklarade senare för mamma: De bajsade ju på hennes blommor! Vi hann även leka i en barnanpassad fontän. Varför får man inte bada i alla fontäner?
Fredagen var Isa och hälsade på. Tydligen har de kvartssamtalen dagtid här så barnen får stanna hemma i två dagar och föräldrarna får snällt ta ledigt för sitt samtal. Anna introducerade lunch på Souplantation det gillar vi! Salladsbuffén, soppbuffén och focacciabuffén var både nyttigt, gott och snyggt. Fast bäst var muffinbuffén och mjukglassbuffén. Vi kommer tillbaka, var så säkra!
torsdag 1 maj 2008
Jordbävning och lekstugor
När jag kom in i lägenheten 21 idag så frågade Dr Claeson direkt: Kände du jordbävningen? Det hade jag ju tyvärr inte gjort, stod tyvärr på löpband då. Det var vår första jordbävning. Epicentrum var
Dr Claeson googlade snabbt fram en upplevd utbredningskarta och där kunde vi läsa att skalvet hon känt låg på 2-3.
Vi i familjen som missade jordbävningen har varit på Chuck E. Cheese idag tillsammans med Diego och Manuel. Vädret var molnigt och kallt (ca 15 grader) så det passade bra att stanna inomhus. Det var ett äventyr med blandade upplevelser. Jag, Diego och Jakob älskade stället. Viktor och Manuel grät och klamrade sig fast på oss så fort råttan visade sig, dvs den stackars råttkostymklädde anställde som skulle gå omkring och roa barn – inte skrämma dem. Viktor sa till och med rädd, rädd! Jag tyckte det var ganska mysigt och ha honom hårt kramandes runt halsen iofs.
Att vi andra gillade stället berodde på mängde spelautomater. Där fanns allt. Bilspel, brandmanspel, star wars, gokart, snöskoter, välta ankor, klubba hajjar (låtsashajjar alltså), skjuta basket (på riktigt alltså), ja ni fattar. Vi råkade hamna i en slags stridsrobot också. Jörgen hade älskat den. Man satt i en hydraulikupphängd hytt med två spakar i.Vänster spak styrde nedre delen på roboten. Höger spak styrde den roterande vapenbärande övre delen och dess vapensystem. När man gick med roboten så vickade hela hytten i takt med stegen. När man sköt andra robotar eller blev träffad så kändes det givetvis också. Den var rätt kul alltså.
Dessutom fanns det ett upphängt system av gångar med små hemliga knappar i. Man tog sig upp genom ett antal plattformar i en trång (för mig alltså) vertikal gång. Sen kunde man hitta diverse styrhytter och annat kul i änden av olika gångar. Jakob gillade det systemet, Viktor och Manuel var lite för små för att komma upp.
Runt hela spelområdet var det restaurang med det gamla vanliga, pizza och hamburgare. Fast de hade faktiskt ett väldigt fräscht salladsbord vilket är ovanligt. Inträdet var gratis, så de tjänade pengar på maten och spelen.
I fredags var vi på PlayTown vilket både Jakob, Viktor och Manuel älskade. Här var konceptet annorlunda – mer som ett dagis. Man betalade för att komma in och sen var allt gratis. Här fanns det hoppborgar, thomaståg (som brio), klätterställningar, hus med kök, bilar, etc. Jakob älskade bilarna som man klev in i och sen gick omkring med. Vi stannade i tre timmar och under den tiden var de inte särskilt intresserade av mig och Diego så vi hann diskutera en hel del, vilket inte direkt är vanligt när killarna är vakna. Ingen mat serverades heller, men det fanns bord där man kunde äta medhavt käk.
Imorrn är det som bekant valborg, men tror ni Dr Claeson tar ledigt för det? Nejdå, hon jobbar oförtrutet vidare med sina data! De visar bland annat entydigt att man blandar ihop olika lukter lättare när man blir äldre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
