Länge har vi stått emot, men när det nu damp ner 2 veckor gratis netflix i brevlådan så var vi(=jag) tvugna att prova - alla andra här undrar ju varför vi inte är med. Det tog en dryg vecka innan vi blev helfrälsta. Vi har ju ingen TV här, så vi brukar gå in på nbc.com och kolla på senaste house-avsnittet. Det brukar vara rätt lagom, en film är oftast för lång för en vardagskväll. Man vet ju att killarna inte tänkt vakna senare bara för att vi vill kolla på en hel film.
Igår var det dock fredagkväll, så houseavsnittet var redan avverkat och ingen osedd vuxenfilm hade vi hemma heller. Vi kollade lite förstrött på filmerna på netflix WatchInstantly och tänkte att de har väl bara gammal B-film där. Vi kände för nåt kul, så vi letade komedi - hittade inget. Okejrå, romantik - nope, hittade inget. Hmm, TV kanske? Och gissa vad vi hittade? Coupling!!! Helt perfekt! 30 minuters avsnitt, första två säsongerna! Det räcker ju flera veckor! Helt lysande! Vi lyckades inte stoppa efter första avsnittet, och inte efter andra. Men efter tredje tog överlevnadsinstinkten över - killarna bryr sig liksom inte om att det är helg.
söndag 29 juni 2008
måndag 23 juni 2008
Glad midsommar!
Hoppas alla haft en bra midsommar! Vi hade ett multinationellt firande på lördagen tillsammans med ett gäng svenskar, tyskar, kanadensare och japaner. Så förutom sill, gravad lax, potatis, hårdbröd, västerbottensost, nubbe, gräddtårta etc. Så serverades också tysk potatissallad och sushi.
Vi hade planerat att gå iväg till en park i närheten, men vädret ville annat. Vi höll på att tyna bort i värmen på vägen till våra grannar 5 minuter bort, så det blev firande vid, fast mest i, poolen. Vi dansade även runt en palm. Nubbar och nubbevisor blev det några stycken, och eftersom vi är i USA så körde ändå de som bodde lite längre bort hem. Även om spriten eventuellt gått ur kroppen så dags, så fick det oss att höja på ögonbrynen.
Jakob inspirerades av Madison som lärt sig simma senaste veckorna och lyckades faktiskt hålla huvudet ovanför ytan några meter. De två kryssade mellan alla vuxna, och vi försökte övertala barnen till olika trick vilket de inte var sena att ställa upp på.
Colette, Jakob, Geo, Madison och Ryan visar hur midsommarfirande ska gå till.
Viktor klarar om möjligt värmen sämre än mig, så han var i princip liggande hela eftermiddagen. Vid femtiden beställde vi pizza, och efter den så var Viktor sig själv igen. Eftersom vi andra badat mer eller mindre fem timmar i sträck så fick han bada själv. Eller själv och själv, när vi midsommarfirande gick vinkade de ca 15 okända personer som var kvar och ropade "Bye Viktor!", så han hade rätt gott sällskap.
Idag har vi köpt ännu en fläkt till killarnas rum som står i fönstret och drar in uteluft. Det verkar funka. Ingen av dem svettas inatt, faktiskt har bägge täcket på - så det finns hopp!
Vi hade planerat att gå iväg till en park i närheten, men vädret ville annat. Vi höll på att tyna bort i värmen på vägen till våra grannar 5 minuter bort, så det blev firande vid, fast mest i, poolen. Vi dansade även runt en palm. Nubbar och nubbevisor blev det några stycken, och eftersom vi är i USA så körde ändå de som bodde lite längre bort hem. Även om spriten eventuellt gått ur kroppen så dags, så fick det oss att höja på ögonbrynen.
Jakob inspirerades av Madison som lärt sig simma senaste veckorna och lyckades faktiskt hålla huvudet ovanför ytan några meter. De två kryssade mellan alla vuxna, och vi försökte övertala barnen till olika trick vilket de inte var sena att ställa upp på.
Colette, Jakob, Geo, Madison och Ryan visar hur midsommarfirande ska gå till.
Viktor klarar om möjligt värmen sämre än mig, så han var i princip liggande hela eftermiddagen. Vid femtiden beställde vi pizza, och efter den så var Viktor sig själv igen. Eftersom vi andra badat mer eller mindre fem timmar i sträck så fick han bada själv. Eller själv och själv, när vi midsommarfirande gick vinkade de ca 15 okända personer som var kvar och ropade "Bye Viktor!", så han hade rätt gott sällskap.
Idag har vi köpt ännu en fläkt till killarnas rum som står i fönstret och drar in uteluft. Det verkar funka. Ingen av dem svettas inatt, faktiskt har bägge täcket på - så det finns hopp!
fredag 20 juni 2008
2 killars framsteg
Som stolt pappa måste jag bara få berätta vilka framsteg killarna gjort. I tisdags fick Jakob för sig att han skulle bada utan simväst och insåg då att han bottnade i poolens grunda del - killen har växt! Det var en stor självförtroendeboost, för inom några minuter så hade Jakob provat simma under vattnet i ca 2 meter (något slags hundsim) och dessutom hoppat helt själv från kanten. Vi bara gapade. Det har hänt en del sen vi kom då han knappt vågade släppa oss och definitivt inte hoppade från kanten.
Viktor som liksom jag är lite värmekänslig brukar springa omkring naken efter att nattblöjan kommit av. Och det har ju hänt mer än en gång att han har kissat på heltäckningsmattan. Men igår morse så sa han plötsligt högt och bestämt "Pappa, bajsa inte!". Andra gången förstod jag vad han menade och tog honom med till toaletten där han kissade. Det är säkert inte alla som förstår hur coolt det var, men tro mig - det var coolt! :)
Till saken hör dock att Viktor idag efter poolbadet var riktigt förbannad och då kissade på heltäckningsmattan igen.
För övrigt har det varit aldeles för varmt idag, ca 30 grader. Trots det hoppar båda killarna gladeligen i bubbelpoolen då och då för att värma sig från "kalla" poolen. Själv vill jag knappt doppa fötterna där...
PS. En annan sak som tyder på att killarna växt är att alla Jakobs byxor numer är för korta, och Viktor kan nästan ha Jakobs om man viker upp benen. DS.
Viktor som liksom jag är lite värmekänslig brukar springa omkring naken efter att nattblöjan kommit av. Och det har ju hänt mer än en gång att han har kissat på heltäckningsmattan. Men igår morse så sa han plötsligt högt och bestämt "Pappa, bajsa inte!". Andra gången förstod jag vad han menade och tog honom med till toaletten där han kissade. Det är säkert inte alla som förstår hur coolt det var, men tro mig - det var coolt! :)
Till saken hör dock att Viktor idag efter poolbadet var riktigt förbannad och då kissade på heltäckningsmattan igen.
För övrigt har det varit aldeles för varmt idag, ca 30 grader. Trots det hoppar båda killarna gladeligen i bubbelpoolen då och då för att värma sig från "kalla" poolen. Själv vill jag knappt doppa fötterna där...
PS. En annan sak som tyder på att killarna växt är att alla Jakobs byxor numer är för korta, och Viktor kan nästan ha Jakobs om man viker upp benen. DS.
onsdag 18 juni 2008
Honda FCX Clarity
Läste i tidningen imorse att Honda har börjat serietillverka vätgasbilar. Tyvärr i en takt av 200 bilar de närmsta tre åren, men de skulle kunna masstillverka redan nu. Tydligen kommer de gå att leasa, bl.a. här i Californien där infrastruktur för vätgas har nått längst. Jag trodde faktiskt vätgasteknik låg långt in i framtiden, men tydligen inte. Jag blev riktigt positivt överraskad. Läs mer hos Honda eller Union tribune (vår lokaltidning).
tisdag 17 juni 2008
Embarcadero
Tro't eller ej, men det finns fortfarande nya saker att upptäcka i den här lilla stan. I lördags gick vi längs vattnet i downtown San Diego i ett område som kallas Embarcadero. Vi parkerade vid marinmuseumet. Där finns bl.a. en ubåt och världens äldsta segelfartyg i stål. Viktor låg och sov så det var inte läge att gå ombord, det får bli en annan gång.
Jakob framför Marine museum
Längs med vattnet blandas konstverk, turister, locals, uteliggare, performers, restauranger, hamnkryssningar osv. Härifrån går också "Elation", ett kryssningsfartyg som ger sig ut 4-5 dagar i stöten med några tusen pers på. USS Midway som var med i Desertstorm är nu museum, eller reklampelare för militären. Vi har inte varit där, än. Tydligen går det att sova över där också.
Tree Man with Red Birds
Out of School
San Diego är ett militärt centrum för framförallt marines. Det märks, t.ex. ser man tvärs över vattnet ön Coronado där två hangarfartyg i tjänst ligger. Vi kör dagligen förbi något militärt, förutom de jetplan och helikoptrar som flyger förbi. Däremot ser vi inte många militärer, de verkar ha civil klädsel utanför baserna.
Vi gick förbi fish market där vi åt middag. Höjdpunkten var ändå Seaport village, ett område helt utan trafik med alla möjliga små affärer, restauranger och caféer. Vi trivdes så bra så vi åkte tillbaka dan efter. Det bästa för oss vuxna var ett café i en boklåda. Vi kände oss genast hemma. Det är det mysigaste caféet vi hittat här. Det påminde oss om ett café i Skagway (Alaska ) förra seklet där vi fikade en grymt god pumpakaka med Daniel och Åsa. Viktors höjdpunkt var en helt annan, han fick hålla i en papegojja som kunde åka skateboard och såg ut att kunna äta upp honom. När ägaren frågade så tvekade Viktor inte en sekund.
Viktor med "papadojja" på armen, seaport Village.
Jakobs höjdpunkt var nog bilutställningen i närheten av Seaport Village. Bil efter bil med glänsande lack körde förbi oss. Mest 50-talare, men även en del nyare bilar. Coolast var nog damen nedan.
Jakob framför Marine museum
Längs med vattnet blandas konstverk, turister, locals, uteliggare, performers, restauranger, hamnkryssningar osv. Härifrån går också "Elation", ett kryssningsfartyg som ger sig ut 4-5 dagar i stöten med några tusen pers på. USS Midway som var med i Desertstorm är nu museum, eller reklampelare för militären. Vi har inte varit där, än. Tydligen går det att sova över där också.
Tree Man with Red Birds
Out of School
San Diego är ett militärt centrum för framförallt marines. Det märks, t.ex. ser man tvärs över vattnet ön Coronado där två hangarfartyg i tjänst ligger. Vi kör dagligen förbi något militärt, förutom de jetplan och helikoptrar som flyger förbi. Däremot ser vi inte många militärer, de verkar ha civil klädsel utanför baserna.
Vi gick förbi fish market där vi åt middag. Höjdpunkten var ändå Seaport village, ett område helt utan trafik med alla möjliga små affärer, restauranger och caféer. Vi trivdes så bra så vi åkte tillbaka dan efter. Det bästa för oss vuxna var ett café i en boklåda. Vi kände oss genast hemma. Det är det mysigaste caféet vi hittat här. Det påminde oss om ett café i Skagway (Alaska ) förra seklet där vi fikade en grymt god pumpakaka med Daniel och Åsa. Viktors höjdpunkt var en helt annan, han fick hålla i en papegojja som kunde åka skateboard och såg ut att kunna äta upp honom. När ägaren frågade så tvekade Viktor inte en sekund.
Viktor med "papadojja" på armen, seaport Village.
Jakobs höjdpunkt var nog bilutställningen i närheten av Seaport Village. Bil efter bil med glänsande lack körde förbi oss. Mest 50-talare, men även en del nyare bilar. Coolast var nog damen nedan.
fredag 13 juni 2008
Lek och fler avsked
Idag tog vi det väldigt lugnt. Förmiddagen gick åt till ett större duploprojekt. I vardagsrummet. Vi byggde en paradisö med tåg till fastlandet där station och parkeringsplats fanns. Till paradisön kunde man också flyga helikopter så pappa fick roa sig lite också :)
Lunch käkade vi med Fredrik på Red Robin. Sen drack vi kaffe och snackade medans Jakob och Viktor lekte i fontäner och hoppade i hoppborg. Det var rätt lite folk så vi fick väääldigt mycket hoppborg för pengarna.
Igår var vi på zoo med Diegos, imorgon ska vi skjutsa dem till hotellet när de flyttar ut och sen åker de hem på Lördag. Snyft! Det kommer bli tomt utan dem.
I tisdags bjöd vi "mammagruppen" på tårta vid poolen, mer om det (och lite bilder) kan ni läsa om på Heddas blog.
Lunch käkade vi med Fredrik på Red Robin. Sen drack vi kaffe och snackade medans Jakob och Viktor lekte i fontäner och hoppade i hoppborg. Det var rätt lite folk så vi fick väääldigt mycket hoppborg för pengarna.
Igår var vi på zoo med Diegos, imorgon ska vi skjutsa dem till hotellet när de flyttar ut och sen åker de hem på Lördag. Snyft! Det kommer bli tomt utan dem.
I tisdags bjöd vi "mammagruppen" på tårta vid poolen, mer om det (och lite bilder) kan ni läsa om på Heddas blog.
torsdag 12 juni 2008
San Diego Zoo
Lite bilder som Diego tog från zoo:t + en film. Det märks för övrigt att det närmar sig sommar, varje gång vi är där så är det mer folk. Det märks också på Jakob, som var nöjd ungefär efter halva tiden.
Viktor and Manuel hangs out
Av någon anledning funkade inte fotmassagen riktigt...
Pappor och barn på zoo
Viktor and Manuel hangs out
Av någon anledning funkade inte fotmassagen riktigt...
Pappor och barn på zoo
tisdag 10 juni 2008
Charlie Wilson´s war
Vi har precis sett en ruggigt bra film som skakat mina svenska pacifistiska grundvalar. Har ni inte sett Charlie Wilson's war ännu, så se den. Själva filmen är rätt lättsam egentligen med mycket skratt. Men det faktum att det verkligen hänt och implikationerna som följer är riktigt omvälvande, iaf för oss. Vi kommer nog diskutera den här filmen lång tid framöver.
Charlie Wilson's war på imdb
Andra "om USA"-filmer vi kan rekommendera:
Någon sa: "En sak man inte kan göra om amerikaner är att generalisera dem". Det är väldigt sant. Även om svenskar.
Charlie Wilson's war på imdb
Andra "om USA"-filmer vi kan rekommendera:
- Rendition
- Sicko
Någon sa: "En sak man inte kan göra om amerikaner är att generalisera dem". Det är väldigt sant. Även om svenskar.
lördag 7 juni 2008
Cykling
Jaha, så länge fick jag vara lugn. Idag ville Jakob testa sin riktiga cykel och lyckades givetvis cykla iväg på första försöket. Han har dock ett tag kvar till att starta och stanna så balanscykeln är nog populärast ett tag till. Jag är dock fortfarande fascinerad av hur fort det gick att lära sig balansen med balanscykeln...
Viktor däremot har inte anammat balanscykeln, han tycker fortfarande att det är roligast på Jakobs cykel och blir lite sur när Jakob vill byta ibland :)
Viktor däremot har inte anammat balanscykeln, han tycker fortfarande att det är roligast på Jakobs cykel och blir lite sur när Jakob vill byta ibland :)
fredag 6 juni 2008
Viktor två år!
Idag fyllde Viktor två år. Tyvärr fick han feber igår eftermiddag och den höll i sig fram till morgonen så det var inte läge för något kalas. Men karleforstårta till frukost blev det givetvis ändå!
20080605_081330_27
Viktor tyckte det var jättekul att vi sjöng när han vaknade, att han fick en öppna paket och äta tårta till frukost. Men annars var han egentligen rätt obrydd om sin födelsedag. Av presenterna gillade han mest en rosa docka. Den kramade han om så fort han fick den. Sen lekte både Jakob och Viktor med den. Även lite "växlar" till brio-rälsen var välkommet. Förhoppningsvis går det bättre att köra två tåg nu, när det går att fixa möten utan konflikt :) Födelsedagspresenten av Jan Lööf har vi läst några gånger idag (Tack Fabian och Melker!!!). Innan lunch levererade UPS den "balanscykel" (cykel utan pedaler) som vi beställt på Amazon. Viktor provade den en gång, sen var han inte intresserad. Men Jakob däremot älskade den. Ute drog han direkt utför en utförsbacke hur lätt som helst. Viktor ville åka på Jakobs cykel, så vi gick upp och ner för backen med Viktor på sadeln också tävlade vi utför. Nu var ju inte Viktor helt återställd så vi hoppas på att han är mer sugen imorgon.
Jag är ruggigt imponerad av balanscykeln. Jakob har inte visat något intresse för att ta bort stödhjulen på sin vanliga cykel, vilket jag är rätt nöjd över, jag är orolig att han ska bli för snabb utan dem. Snabb ut i en väg eller nåt vill säga. Balanscykeln tränar han på rätt sätt med, och farten blir ju inte lika hög som på en riktig cykel.
Återstår att se vad ägaren egentligen kommer att tycka :)
20080605_081330_27
Viktor tyckte det var jättekul att vi sjöng när han vaknade, att han fick en öppna paket och äta tårta till frukost. Men annars var han egentligen rätt obrydd om sin födelsedag. Av presenterna gillade han mest en rosa docka. Den kramade han om så fort han fick den. Sen lekte både Jakob och Viktor med den. Även lite "växlar" till brio-rälsen var välkommet. Förhoppningsvis går det bättre att köra två tåg nu, när det går att fixa möten utan konflikt :) Födelsedagspresenten av Jan Lööf har vi läst några gånger idag (Tack Fabian och Melker!!!). Innan lunch levererade UPS den "balanscykel" (cykel utan pedaler) som vi beställt på Amazon. Viktor provade den en gång, sen var han inte intresserad. Men Jakob däremot älskade den. Ute drog han direkt utför en utförsbacke hur lätt som helst. Viktor ville åka på Jakobs cykel, så vi gick upp och ner för backen med Viktor på sadeln också tävlade vi utför. Nu var ju inte Viktor helt återställd så vi hoppas på att han är mer sugen imorgon.
Jag är ruggigt imponerad av balanscykeln. Jakob har inte visat något intresse för att ta bort stödhjulen på sin vanliga cykel, vilket jag är rätt nöjd över, jag är orolig att han ska bli för snabb utan dem. Snabb ut i en väg eller nåt vill säga. Balanscykeln tränar han på rätt sätt med, och farten blir ju inte lika hög som på en riktig cykel.
Återstår att se vad ägaren egentligen kommer att tycka :)
tisdag 3 juni 2008
The joy and pain of marathon
Det är dagen efter marathon. Vi har byggt en bilhoppbana från soffan ut på vardagsrumsbordet mha yogamattan och några böcker. Jakob släpper bilar och Viktor flyttar böcker. De blir allt bättre på att leka med varandra, även om det givetvis blir våldsamma konflikter då och då.
Kroppen känns bra, så länge jag inte rör på benen. Loppet igår var en euforisk smärtsam upplevelse. Dagen började 3.30 med havregrynsgröt. Diego hämtade mig 4.30. Starten gick 6.30. Som vanligt mycket kö till bajamajorna när 18000 pers ska lätta det sista. Första halvan sprang jag som på moln. Kroppen kändes bra, inga problem med magen. Vi sprang genom downtown första milen där gatorna var tomma förutom längs banan där nyvaken publik, cheerleaders, band och vattenstationer avbytte varann. Jag kollade inte så mycket på klockan utan försökte hitta rätt tempo. Det visade sig efter ett tag att det var ett rätt snabbt tempo, så jag försökte dra ner lite men hamnade snart i samma tempo igen. Strax efter hälften började jag få ont i vaderna vilket förvånade mig lite eftersom jag aldrig haft problem med dem tidigare. Även om de gjort lite ont kvällen innan vilket jag inte heller förstår eftersom jag slöat i poolen med familjen hela lördagen.
Jag tänker att nåja, det är ju bara smärta. Men smärtan blir bara värre och värre och till slut nånstans efter mile 20 måste jag stanna och stretcha. Det hjälper ett litet tag, men det är helt omöjligt att ta ut stegen. Jag inför snart regler för när jag får gå: Vid varje vätskestation och varje mile-markering. Fast snart går jag mellan dem också. Och jag är inte ensam. En peptalker med megafon försöker övertyga oss: ”You have to persuade yourself that you feel good, that’s really what you have to do”. Då är det bara ca 7 km kvar. Jag skrattar till lite och tanker att mina vader går inte att överrösta just nu. Det är rätt tätt mellan vätskestationer, cheerleaders och band såhär på slutet. Och det är nu det behövs. Förutom ramsor peppar de och gör highfives. På min nummerlapp står det Jonananas och jag får skratta en hel del tillsammans med folk som försöker uttala det. I en uppförsbacke spelar ett skitbra U2-coverband, så jag låter mig gå hela backen för att kunna njuta av musiken – och bara lite av minskad smärta.
Strax efter 26 milemärket sitter en liten kille och håller upp handen, men ingen verkar springa dit. Han blir jätteglad när han får min high-five och jag med, hans storebrorsa är snabbt uppe med handen. Hundra meter senare springer jag förbi en kille som raglar med halvslutna ögon, samtidigt som två ”medics” håller i honom. En annan löpare går framför honom och säger ”take baby steps, baby steps”. Jag vet inte om han klarade de ca 300 hundra meterna som var kvar.
Äntligen får jag sträcka upp händerna och passera mållinjen. Oj vilken lycka. En veteran på ca 70 som sprungit 80 maraton tipsade för någon vecka sen om att man inte skulle följa instinkten att stanna och lägga sig ner utan istället småjogga eller gå minst 10 minuter efter målgång. Annars riskerar man kraftigt illamående vilket jag varit med om. Att jogga nu är helt uteslutet. Vaderna skriker. Jag får tvinga mig själv att lomma omkring i målområdet i 10 minuter innan medalj, vatten, sportdryck, powerbars, bagels, etc. Sista anhalt är att plocka ut påsen med tillhörigheter som man checkat in med UPS. Jag sätter mig ner och känner mig löjligt lycklig när jag ringer Anna-Sara och blir ännu lyckligare när de redan är i ”family reunion”-området. Innan jag reser mig upp studerar jag alla som går omkring med ispåsar på knän, vader och lår.
Family reunion. Rock 'n Roll Marathon San Diego.
När jag fått ta igen mig ett tag går vi någon kilometer tills vi får tag i en cykeltaxi som tar oss till parkeringen. En rysk student cyklar med oss 4 och barnvagnen. Han tar sig hela tiden på huvudet och i ansiktet så när vi kommer fram frågar jag om han vill ha min svettiga löparkepa och lite solkräm. Han förvånar oss genom att klokt nog tacka ja, annars hade han nog varit totalt sönderbränd innan han jobbat klart.
Efter ett långt poolbad med Jakobs kompis Madison och hennes föräldrar plus några liter jordgubbar så åkte jag och Diego på avslutningskonsert med Pat Benatar. Det är kul med de låtar vi känner igen, men ingen höjdare. Också kul att se hur många som också har problem att gå. Och riktigt skönt att få lägga sig efteråt.
Såhär dagen efter är jag konstigt nog lite nöjd över att jag fick kämpa på slutet, innan dess fokuserade jag mest på löpningen så det var egentligen först då som jag kunde ta in hela den sociala biten. Jag hoppas jag kommer ihåg det när jag är 75 och springer på 7 timmar. Jag kan tänka mig att man snackar en hel del under tiden då.
Kroppen känns bra, så länge jag inte rör på benen. Loppet igår var en euforisk smärtsam upplevelse. Dagen började 3.30 med havregrynsgröt. Diego hämtade mig 4.30. Starten gick 6.30. Som vanligt mycket kö till bajamajorna när 18000 pers ska lätta det sista. Första halvan sprang jag som på moln. Kroppen kändes bra, inga problem med magen. Vi sprang genom downtown första milen där gatorna var tomma förutom längs banan där nyvaken publik, cheerleaders, band och vattenstationer avbytte varann. Jag kollade inte så mycket på klockan utan försökte hitta rätt tempo. Det visade sig efter ett tag att det var ett rätt snabbt tempo, så jag försökte dra ner lite men hamnade snart i samma tempo igen. Strax efter hälften började jag få ont i vaderna vilket förvånade mig lite eftersom jag aldrig haft problem med dem tidigare. Även om de gjort lite ont kvällen innan vilket jag inte heller förstår eftersom jag slöat i poolen med familjen hela lördagen.
Jag tänker att nåja, det är ju bara smärta. Men smärtan blir bara värre och värre och till slut nånstans efter mile 20 måste jag stanna och stretcha. Det hjälper ett litet tag, men det är helt omöjligt att ta ut stegen. Jag inför snart regler för när jag får gå: Vid varje vätskestation och varje mile-markering. Fast snart går jag mellan dem också. Och jag är inte ensam. En peptalker med megafon försöker övertyga oss: ”You have to persuade yourself that you feel good, that’s really what you have to do”. Då är det bara ca 7 km kvar. Jag skrattar till lite och tanker att mina vader går inte att överrösta just nu. Det är rätt tätt mellan vätskestationer, cheerleaders och band såhär på slutet. Och det är nu det behövs. Förutom ramsor peppar de och gör highfives. På min nummerlapp står det Jonananas och jag får skratta en hel del tillsammans med folk som försöker uttala det. I en uppförsbacke spelar ett skitbra U2-coverband, så jag låter mig gå hela backen för att kunna njuta av musiken – och bara lite av minskad smärta.
Strax efter 26 milemärket sitter en liten kille och håller upp handen, men ingen verkar springa dit. Han blir jätteglad när han får min high-five och jag med, hans storebrorsa är snabbt uppe med handen. Hundra meter senare springer jag förbi en kille som raglar med halvslutna ögon, samtidigt som två ”medics” håller i honom. En annan löpare går framför honom och säger ”take baby steps, baby steps”. Jag vet inte om han klarade de ca 300 hundra meterna som var kvar.
Äntligen får jag sträcka upp händerna och passera mållinjen. Oj vilken lycka. En veteran på ca 70 som sprungit 80 maraton tipsade för någon vecka sen om att man inte skulle följa instinkten att stanna och lägga sig ner utan istället småjogga eller gå minst 10 minuter efter målgång. Annars riskerar man kraftigt illamående vilket jag varit med om. Att jogga nu är helt uteslutet. Vaderna skriker. Jag får tvinga mig själv att lomma omkring i målområdet i 10 minuter innan medalj, vatten, sportdryck, powerbars, bagels, etc. Sista anhalt är att plocka ut påsen med tillhörigheter som man checkat in med UPS. Jag sätter mig ner och känner mig löjligt lycklig när jag ringer Anna-Sara och blir ännu lyckligare när de redan är i ”family reunion”-området. Innan jag reser mig upp studerar jag alla som går omkring med ispåsar på knän, vader och lår.
Family reunion. Rock 'n Roll Marathon San Diego.
När jag fått ta igen mig ett tag går vi någon kilometer tills vi får tag i en cykeltaxi som tar oss till parkeringen. En rysk student cyklar med oss 4 och barnvagnen. Han tar sig hela tiden på huvudet och i ansiktet så när vi kommer fram frågar jag om han vill ha min svettiga löparkepa och lite solkräm. Han förvånar oss genom att klokt nog tacka ja, annars hade han nog varit totalt sönderbränd innan han jobbat klart.
Efter ett långt poolbad med Jakobs kompis Madison och hennes föräldrar plus några liter jordgubbar så åkte jag och Diego på avslutningskonsert med Pat Benatar. Det är kul med de låtar vi känner igen, men ingen höjdare. Också kul att se hur många som också har problem att gå. Och riktigt skönt att få lägga sig efteråt.
Såhär dagen efter är jag konstigt nog lite nöjd över att jag fick kämpa på slutet, innan dess fokuserade jag mest på löpningen så det var egentligen först då som jag kunde ta in hela den sociala biten. Jag hoppas jag kommer ihåg det när jag är 75 och springer på 7 timmar. Jag kan tänka mig att man snackar en hel del under tiden då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
