Inför det här lidingöloppet så åkte jag på ryggskott mitt i tyngsta träningsperioden. Jag är för vek helt enkelt. Men det var ganska skönt. Jag insåg snart att 2.15 (silvermedalj) inte skulle gå att slå, och idag bekräftades den känslan första kilometern typ.
Istället kunde jag skönspringa hela loppet, surra med folk runt omkring och ha det sådär gemytligt som vissa säger att man kan ha. Skitkul helt enkelt. Andra milen gick det iofs rätt fort, men när backarna sen kom så var det grymt skönt att bara kunna slappna av och ta det med ro. Enda lidandet var efter sista vätskekontrollen där jag fick ordentligt håll någon kilometer. Jag mådde inte ens illa efter målgång :)
Och skamgränsen klarade jag ju, under 2:30 :)
En kul bonus var att jag inte hann byta om innan jag och Ola handlade käk, och det visade sig att lidingöloppslöpare är pratsugna även efter loppet, även långt ifrån lidingö :)
Vi har precis ätit en stooor portion phad thai, och så fort Hugo somnat ska vi trycka glass. Det är gött å leva :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hade du skamgräns på 1:30? Grymt! ;o) Grattis!
Bra jobbat! Visst är det härligt att springa och snacka med andra människor under loppet.
Skicka en kommentar