Hej!
Som vissa personer mycket riktigt påpekat så börjar jag närma mig gubbålder. Och i fredags fick jag ännu ett bevis på det. Helt utan förvarning så bestämde sig helt plötsligt ryggen för att lägga av. Resten av kroppen däckade i golvet av smärtan.
Det riktigt roliga var att detta hände en halvtimme innan jag skulle på konferens. Två och en halv dag av sittande är ju inte direkt vad man ser fram emot när ryggen skriker.
Konferensen var annars riktigt riktigt riktigt bra. No Fluff Just Stuff, så det var bara tre parallella sessioner, men jag hade ändå ruggigt svårt att välja, varje session!
Nu hade jag ju lite svårt med sittandet, så det blev till att stå en hel del, och ligga en del. Som tur var är ju Johan kvar fortfarande så jag fick lite tips som gjorde att jag kunde överleva. Ska jag vara ärlig så hade jag åkt in till sjukan på Lördag morgon om jag haft bil, efter haltande lunchpromenad i snigeltakt så kändes det bättre så eftermiddagen gick bättre.
Bästa tipsen var att ha en hoprullad handduk med sig att ha i svanken och att ta promenader mellan sessionerna.
På Söndag morgon ringde klockan vid halv fem, och jag var så tacksam att få gå upp från golvet - kunde inte sova i sängen. Dr Claeson skulle springa America's finest half marathon och jag ville ju såklart se på. Vi kom iväg 5 efter frukost, men så fort vi svängde av highway så blev det kö, 5 på morgonen! Fast 9000 pers skulle ju till samma parkering, så det kanske inte var så konstigt. Vi insåg snabbt att det gick fortare för henne att gå till bussen som skulle köra henne till starten (bilarna skulle lämnas vi målet eftersom starten var avstängd för trafik). När hon ringde 10 minuter senare från bussen så hade jag rört mig 50 meter!
På väg till Point Loma där starten skulle gå så sa ryggen att nu jävlar har du suttit för länge, så det var bara att hoppa ur, ta smärtstillande och en promenad i soluppgången. Jag hann med en kaffe också innan det var dags att traska iväg till 3-mile checkpoint. Ganska snart kom de första löparna, och sen blev det bara fler och fler. Jag insåg plötsligt att det inte skulle vara helt omöjligt att missa Dr C helt och hållet, och mycket riktigt så var det hon som fick ropa när hon såg mig. Så det blev bara kort på ryggtavlan!
Andra stoppet kom jag någon minut för sent visade det sig, så jag missade henne precis (Det visade sig senare att det var en lång utförsbacke just innan, så mile-tiden var nästan 2 minuter snabbare där!). Efter 10 minuter stack jag iväg till 10:e mile och samma sak hände igen. Tur att en av oss kan springa och hitta gubbar samtidigt. Smart som man är (not!) hade jag korsat löpfältet för att inte behöva stå i vägen, men att sen hitta en lucka att halta tillbaka i var inte helt lätt.
Sen var jag tvungen att dra till konferensen, så jag missade målgången. Slutresultatet blev iaf 2:03:27, vilket jag tycker var skitbra men Dr Claeson tyckte nog att det var lite snöpligt att det bara var 3.27 från att komma under 2 timmar. Av 6588 startande kom hon på plats 2310, vilket räckte till plats 162 av 667 i sin åldersgrupp.
Imorgon bitti åker Johan hem, men Lydia stannar till på torsdag. Sen får vi klara oss till på Tisdag då Lisa, Siri, Josh och Nora kommer. Förhoppningsvis är ryggen ok till dess. Johan tror at t jag är bra om två dagar till och det känns faktiskt troligt med tanke på hur mycket bättre jag är nu.
Jakob överraskar oss förresten dagligen med att prata engelska med folk. Idag lekte han med en 6-årig amerikan som också älskar bilar. Nyckelorden car och crash kommer man iofs långt med, men han pratar faktiskt rätt mycket mer än så.
Viktor blir allt duktigare och mindre frustrerad han också. "Mamma Pappa sover fortfarande" sa han imorse. Jakob var förresten så söt; Viktor hade sprungit ut på balkongen och Jakob frågade "Var är vår söte Viktor idag då?".
