- Vänta nu, ska ni springa 70 istället för 50?
Ni ska alltså byta upp, inte ner?
När vi hämtar ut nummerlapparna för BAMM så
har vi äntligen bestämt oss, vi ska springa BAMM 70 i år, istället för 50 som
vi anmält oss till. 70 km fågelvägen över två dagar. Men eftersom vi inte kan
flyga så blir det troligtvis närmre 90 km, och enligt höjdprofilen 5002 meter
stigning över två dagar. Att gå från Kebnekaise fjällstation till sydtoppen via
västra leden är ungefär 1400 meters stigning. Trots att vi klarat BAMM 30 en
gång, och BAMM 50 två gånger så är vi nervösa och har svårt att somna. Ska vi
verkligen klara det på under 10 timmar per dag?
Dag 1
Klockan ringer 06.00. Dags att gå upp och käka
pasta med köttfärssås. Tidigare år har vi alltid gått bättre dag två, och vi tänker
att det kan bero på att vi ätit frystorkat till frukost. 06.30 knallar vi iväg
och hämtar kartorna. Det är alltid lika kul att fundera över vägval och
svårigheter. Första kontrollerna ser rätt raka ut, men till 5:an finns några
vägval, och sexan kan bli klurig om molnen ligger kvar. Avslutningen ser tuff
ut, speciellt 12:an. För två år sen blev vi stillastående i det området i regn
och dimma och fick ta på oss allt vi hade för att inte bli för nedkylda. Förhoppningsvis
har vi lärt oss något av det.
Klockan blir snabbt 7 och nervositeten stiger.
Har vi med oss allt? Har vi tillräckligt med energi med oss? Kommer vi klara
dagens etapp på under 10 timmar? Sitter nummerlapparna?
Tio minuter kvar till start, vi kramar om våra
söner på 9 och 11 år som stannar i Björkliden med farmor. De är uppspelta, känner
av stämningen hos över 600 tävlande som nu drar sig mot starten.
08.00 går starten och vi rusar iväg med alla
andra mot färdledarleden och första kontrollen. Det är trångt och alla är
ivriga, alla klasser ska till samma första kontroll. Det gäller att inte gå för
hårt, vi ska förmodligen hålla på över nio timmar idag. Försöker hitta rätt
tempo för båda. Fokus i början är på att hitta smartaste vägen och inte tappa
bort varandra i trängseln. Det är svårt att fokusera på egna vägval, lätt att
dras mot andra lag längre fram. Det går snabbt och smärtfritt till första
kontrollen, om än lite störande att stå i kö för att få stämpla. Sen är det
utför till andra, och nästan hälften av lagen, de som kör 30, viker istället av
uppåt mot sin andra kontroll. Andra kontrollen tagen. Nu gäller det att
fokusera ytterligare på orientering och vägval, för nu tunnas det ut ordentligt
när 142 lag i 50-klassen går mot sin tredje kontroll. Bara 29 lag kör BAMM 70,
och följer vi bara strömmen tar vi inte in på dem framför.
Vi påminner varandra om energi, varje
halvtimme försöker vi få i oss något. I år går jag huvudsakligen på Bounty och
Swebar. Det är lätt att glömma bort att äta, speciellt som det är lite jobbigt
att andas medan man tuggar J
På väg till femman, en sjö på 900 meter, gör
vi ett dåligt vägval, istället för att gå rakt upp och rakt ner över en rygg
går vi runt för att slippa ta höjd. Men på skrå ovanför Kopparåsen är det
stökigt med många små branter och vi måste leta oss fram i långsam takt. Vi
tappar ca 10 minuter och har nu ett gäng nya herrlag framför oss efter
kontrollen. Mot sjätte kontrollen går vi upp i molnen och sikten försvinner ner
till ca 100 meter. Det blir svårare att orientera och vi håller noga koll på
höjdklockan. Vi försöker hålla oss ca 20 meter över sjön för att lättare hitta
den, men vi har tur och springer rakt på kontrollen, och nerför mot sjunde
kontrollen är vi före några av herrlagen vi sett tidigare.
Åttan är enkel och syns på långt håll, men på
väg mot nian så tappar Anna-Sara plötsligt vattenflaskan i bäcken när hon ska
fylla den. Bäcken är brant och flaskan försvinner snabbt nerför en hal svahäll.
Shit! Jag trippar så fort jag törs nerför svahällen och 20 meter senare har jag
tur och får tag i flaskan som stannat av i ett bakvatten. Puh!
Efter nian så går vi upp mot Kärketjårro in
bland molnen, och här är det många lag igen. Vår tia är 50-klassens sista. I
dimman går tiden långsammare och det är svårare att bedöma terrängen. Små
formationer på nära håll ser ut att vara stora formationer längre bort. När vi
går förbi ett herrlag i 50-klassen säger en kille:
-
Nu har jag trott att jag var
framme på toppen tre gånger! Är vi aldrig framme?
Jag kollar höjdklockan och tiden och svarar
att vi bara kommit halvvägs från förra kontrollen. Känslan av att tiden går
långsammare håller i sig. Det är stressande att inte se och flera av lagen
håller ihop i grupper. Ibland stannar en hel grupp och står still över kartan
innan någon tar mod till sig och börjar traska igen. Till slut ser vi
kontrollen. Yes!
Efter det tillfredställande pipet av
registreringen fortsätter vi i samma riktning samtidigt som jag tar ut ny
kompasskurs. Brukar göra det i förväg men kontrollen dök upp så snabbt i dimman
att jag inte hann. Men något är fel. Enligt kartan ska vi fortsätta i nästan
samma riktning och i svag lutning. Enligt kompassen ska vi vika av nittio
grader åt höger mot något som ser ut som brant utför. Jag tar ut kompasskurs
igen. Samma resultat. Jag noterar en bubbla i kompasshuset och frågar Anna-Sara
vart hennes kompass visar, hon pekar åt samma håll. Jadåså. Sist vi fastnade
häruppe så litade vi inte på kompassen, vi tänker inte göra om samma misstag
igen. Branten är såklart inte särskilt stor och snart känner vi oss trygga
igen. Kompass och karta stämmer med omgivningarna och plötsligt spricker det
upp lite och vi får en kort blick av närmsta kilometern. Det känns som en belöning.
Snart är vi omgiven av dimma igen, men inte
ensamma, två herrlag hänger med. Känns rätt tryggt. Kollar klockan, vi har
varit ute i snart sju timmar. Grymt, då har vi gott om tid! Vi kommer upp på en
kam som långsamt sänker sig, vilket stämmer med kartan. Men vi går långsamt.
När vi kommer till en brant så luras dimman igen. Branten ser avgrundsdjup ut
och jag börjar tro att vi gått förbi toppen. Kollar en gång till – det borde
inte gå att se 150 meter neråt när man bara ser femtio meter vågrätt. Vi börjar
ta oss ner och djupet visar sig vara typ 10 meter. Nu stämmer allt och vi
kommer snart upp till toppen och jag gruvar mig lite för nästa kontroll, i
onödan ska det visa sig. Vi tar säkra vägen över en topp på vägen, ny
kompasskurs och snart är näst sista kontrollen tagen.
Allt blir så mycket vackrare när vi kommer ner
under molntaket och trots att vi har långt kvar känns det som att vi kommer
klara det. Vi känner oss fräscha och vid gott mod. Inga större misstag. Jag
trycker en gel för att få lite extra energi inför avslutningen. Det går som en
dans upp till sista kontrollen och vi ser snart nattlägret nedanför oss.
Normalt sett vill man ju inte se så många tält i fjällen, men nu är det en
vacker syn. Vägen ner är dock inte helt självklar och lite mer spännande än
önskat. Jag tvekar vid ett sva som brantar av till brant nedanför oss. Om vi
tappar fotfästet här blir konsekvensen garanterat ett brutet ben. Anna-Sara
tvekar dock inte utan springer snabbt förbi och hoppar ner på snöfältet på
andra sidan.
Det känns som en seger att springa genom
tältlägret, vi har mer än en halvtimme kvar
och gör vår första dag på drygt 9.25. Så skönt! Då säger funktionären:
-
Ni ligger trea!
Va? Vi ber honom repetera, och vi ligger
tydligen trea. Vilken bonus! Inga fler mixlag kommer in under 10 timmar, av sju
stycken är tre kvar. På herrsidan klarar 14 av 21 herrlag tiden. Enda damlaget
Tvillingarna Elkott kommer in med dryga minuten tillgodo. Josefina och Björn
har ett ointagligt försprång på två timmar. Björn föreläste igår ungefär ”Gör
det inte ont så springer du antagligen för sakta”. Ont har vi inte haft, så vi
kanske får ta i lite mer imorgon, nu när vi vet att vi orkar.
Vi hittar snart en helt ok tältplats och drar
igång två Adventure Food Gulyás, det är konstigt hur gott frystorkat kan smaka
när man är hungrig. Jordnötterna smakar himmelskt, men jag grämer mig över den
lilla påsen med stekt fläsk som ligger kvar i kylskåpet. Tiden går fort när man
kommer in sent, det är redan dags att hämta ut kartan för morgondagen och vi
får höra att det troligtvis blir sol hela dagen. Vågar inte tro det, men det
vore ju grymt!
Eftersnacket med alla andra lika tokiga
människor i nattlägret är halva nöjet med BAMM. 600 pers som de flesta också är
insnöade på fjäll, kartor, vägval, placering, mat, utrustning, vikt på
utrustning, osv. Oavsett vem man pratar med så är humöret på topp och alla har
något att berätta, även de som fått slita. SuperSundarna hade sprungit in på
andraplatsen i Mix 70 och ligger 50 minuter före oss. Klanen Hägglunds från
Sandviken har tre lag i Mix 50 varav ett har tagit kontrakurs på sista
kontrollen och därför totalt sprungit över 45 kilometer dag 1! Vi skämtar om
att de såklart ska köra 70, vi har ”bara” sprungit 44 km och 3200 höjdmeter
idag. Jens och Hannes som springer för första gången har gått bra i Herr 50.
Marie och Hanna ligger trea i Dam 50. Stefan och Katarina har låtit bli att
tömma pinnen innan registrering som ifjol, och har i år fått en tid! Det ryktas
att Hellner sprungit bort sig efter sista kontrollen. Alla har en dag fylld av
upplevelser och äventyr i bagaget och det känns som att det här är helt rätt
ställe att vara på just nu!
Vi vill inte sluta hänga, men klockan närmar
sig 21 och vi kryper in i tältet och trycker två Blå Band kycklingcurry. Sen är
det gonatt.
Dag 2
Upp klockan sex igen. Solen strålar, men det
blåser kallt. På med köket, mera frystorkat. Real Kebabgryta är helt ok, men Trek’n
eats Pasta med sojabolognese går knappt ner. Kaffe. På med alla kläder. Toalett
= Stå i kö. Länge. Packa. Precis i tid till för att hinna packa ner
överdragskläder och dunjacka innan starten 8.00. Känns inte som att vi ska bli
varma i bara tights och underställströja, men det tar inte lång tid när
startskottet väl gått. Trångt igen, och inte så mycket mer att göra än att
följa strömmen upp till första toppen. Sen glesar det ut, redan andra
kontrollen är bara för 70. Björn och Josefina drar förbi, de har tagit in en
kvart på en knapp timme. Grymt.
Vi möter snart Björn, Josefina, ett herrlag
och Sundarna på väg från andra kontrollen. Vägen till trean är rättfram i det
soliga vädret och vi börjar ta in hur vackert det är med vitklädda toppar åt
alla håll. Det går bra utför ner mot Kårsavagge och vi springer ikapp ett par
herrlag. Men otroligt så vackert det är. Vi har aldrig varit längst inne i
Kårsavagge, och det här är en av belöningarna med 70-klassen som vi räknat med
– att få se ännu mer av området. Fast just i år är jag lite avundsjuk på
50-klassen som har en kontroll uppe på Biran idag. Måste vara otroligt läckert
att få springa på en kam ovanför trollsjön och Kärkevaggi åt ena hållet och
Kårsavagge åt andra. Vi var ju där igår, men med typ 50 meters sikt.
Ner till två solnjutande funktionärer och en
brädhög som står som förfallet vindskydd på kartan och kontroll fyra. Sen på
skrå upp mot en liten sjö som visar sig vara mer åt vattenfallshållet. Någon
sjö ser vi i alla fall inte. På vägen dit springer Hellner förbi med kamrat i
släptåg, vi anar revanschlusta. Nu är det lite längre till nästa kontroll och
vi ska försöka hitta in mellan två branter på skrå ovanför Kårsavagge. Det är
otroligt vackert och för det mesta lätt att springa på renstigar trots att det
går på skrå. Vi får dock klättra lite för att ta oss förbi en brant och sen bär
det över ett snöfält som är lite för brant och hårt för att det ska kännas helt
avslappnat. Plötsligt drar de två herrlag i 50 och 70-klassen som vi ser
framför oss ner mot Kårsavagge och vi undrar varför? Blir lite osäker en kort
stund men vi ligger helt i rätt höjd och riktning så vi kör vårt eget race. När
vi sedan når Latnjavággi och ser framåt så är det helt tomt på lag, däremot har
vi en ren till höger. Skumt. Nåja, de kanske faktiskt hunnit så långt att vi
inte längre ser dem. Vi fortsätter mot kontroll sex och får se tre fjällabbar
lyfta på nära håll. Efter en trekvart upptäcker vi Sundarna, men bakom oss! Det
visar sig att de också gått lite upp och ner ungefär där vi såg herrlagen
försvinna. Uppe vid sexan träffar vi Jens och Hannes som gått förbi ovanför oss
utan att vi sett dem, det är varmt och sjön inbjuder nästan till bad. Istället
fyller vi flaskorna och trycker i lite resorb.
På väg ner mot sjuan möter vi Josefina och
Björn igen, börjar bli lite komiskt. Det är lättsprunget men Anna-Sara har fått
ont i knät och det funkar dåligt utför. På väg tillbaka från sjuan en timme
senare går det plötsligt bättre och vi tar ikapp luckan till Sundarna och
herrlagen. Här träffar vi Björn och Josefina ännu en gång, och nu är det
komiskt.
På väg till åttan tar vi lite mer höjd än
lagen runtom och kommer ett par sekunder före till kontrollen. Nu är det lite
spännande igen, närmsta vägen till nian går söderut mellan två branter och man
ser ut att kunna hålla sig på 1300-meterskurvan hela vägen. Det visar sig dock
att branterna mer eller mindre sitter ihop och vi måste ta höjd för att hitta
en säker väg ner. Vi verkar göra ett bra vägval ner för branten, vi kommer
ikapp ett herrlag som sprungit förbi och nyss låg ett par hundra meter före.
Efter nian försvinner de dock när det börjar gå utför och vid tian är Sundarna
ikapp.
Vi pratar en hel del på vägen ner, vi vet nu
att vi kommer att bli trea och de kommer bli tvåa, och vi kommer att komma in
på tid. Ingen stress. Vi har tid att njuta. Kroppen känns bra, full av energi
och lagom lutning utför gör det enkelt att njuta av löpningen ner mot Torne
träsk. Nästa kontroll ska ligga i en bäckkorsning på ca 700 möh, men när vi
kommer till en bäckkorsning vid ca 700 möh så finns där ingen kontroll. Det
kommer direkt en bäckkorsning till, men ingen kontroll. För säkerhets skull
springer jag ut till kanten av bäcken och tittar ner, och jodå, där är
kontrollen, undangömd nedanför kanten, men ändå väl synlig. Vi inser senare att
några av herrlagen vi sprungit och pratat med under dagen tagit runt två timmar
på sig till den här kontrollen som för oss tagit en halvtimme. Tyvärr träffar
vi inte på dem på Bammketten, men gissningsvis har sprungit förbi kontrollen
och fått leta ett bra tag.
Vi fortsätter ner mot näst sista kontrollen
tillsammans med Sundarna och snart är vi förbi och drar över bäcken in i
liftspåret ner till sista kontrollen. Det diskuteras friskt senare på kvällen
om nödvändigheten av att behöva springa uppför slalombacken på slutet, men det
ger åtminstone publiken tid att hurra. När sönerna ropar och klappar händer och
springer ner för att möta oss känns det förbannat bra helt enkelt. De springer
bredvid oss på lätta ben, farmor ropar ”Spurta!”, men vi väntar med det tills
det planar ut och vi får med oss killarna hela vägen in i mål. Alla floskler
man kan komma på stämmer. Det här är livet.
Vi klarade det faktiskt. Vi har sprungit
nästan 90 kilometer och 5300 höjdmeter, vilket motsvarar Kebnekaise tur och
retur nästan fyra gånger om. Kroppen känns oförskämt fräsch, även om vi har
ömma knän ett par dagar. Om vi anmält oss till nästa år? Självklart!
 |
| Målfotot blev familjebild - något kul kroppshållning för att nummerskyltarna skulle synas :) (bamm.nu) |
 |
| Stämpling på Kärketjårro, kontroll 10 dag 1 (bamm.nu) |
 |
| Nattlägret med toalettälten i mitten till vänster och målgång på andra sidan sjön vid pumpstation (bamm.nu) |
 |
| På pallen! (bamm.nu) |
 |
| GPS-trail dag 1 |
 |
| GPS-trail dag 2 |
