Netflix - halleluuja!

Länge har vi stått emot, men när det nu damp ner 2 veckor gratis netflix i brevlådan så var vi(=jag) tvugna att prova - alla andra här undrar ju varför vi inte är med. Det tog en dryg vecka innan vi blev helfrälsta. Vi har ju ingen TV här, så vi brukar gå in på nbc.com och kolla på senaste house-avsnittet. Det brukar vara rätt lagom, en film är oftast för lång för en vardagskväll. Man vet ju att killarna inte tänkt vakna senare bara för att vi vill kolla på en hel film.

Igår var det dock fredagkväll, så houseavsnittet var redan avverkat och ingen osedd vuxenfilm hade vi hemma heller. Vi kollade lite förstrött på filmerna på netflix WatchInstantly och tänkte att de har väl bara gammal B-film där. Vi kände för nåt kul, så vi letade komedi - hittade inget. Okejrå, romantik - nope, hittade inget. Hmm, TV kanske? Och gissa vad vi hittade? Coupling!!! Helt perfekt! 30 minuters avsnitt, första två säsongerna! Det räcker ju flera veckor! Helt lysande! Vi lyckades inte stoppa efter första avsnittet, och inte efter andra. Men efter tredje tog överlevnadsinstinkten över - killarna bryr sig liksom inte om att det är helg.

Glad midsommar!

Hoppas alla haft en bra midsommar! Vi hade ett multinationellt firande på lördagen tillsammans med ett gäng svenskar, tyskar, kanadensare och japaner. Så förutom sill, gravad lax, potatis, hårdbröd, västerbottensost, nubbe, gräddtårta etc. Så serverades också tysk potatissallad och sushi.

Vi hade planerat att gå iväg till en park i närheten, men vädret ville annat. Vi höll på att tyna bort i värmen på vägen till våra grannar 5 minuter bort, så det blev firande vid, fast mest i, poolen. Vi dansade även runt en palm. Nubbar och nubbevisor blev det några stycken, och eftersom vi är i USA så körde ändå de som bodde lite längre bort hem. Även om spriten eventuellt gått ur kroppen så dags, så fick det oss att höja på ögonbrynen.

Jakob inspirerades av Madison som lärt sig simma senaste veckorna och lyckades faktiskt hålla huvudet ovanför ytan några meter. De två kryssade mellan alla vuxna, och vi försökte övertala barnen till olika trick vilket de inte var sena att ställa upp på.




Colette, Jakob, Geo, Madison och Ryan visar hur midsommarfirande ska gå till.

Viktor klarar om möjligt värmen sämre än mig, så han var i princip liggande hela eftermiddagen. Vid femtiden beställde vi pizza, och efter den så var Viktor sig själv igen. Eftersom vi andra badat mer eller mindre fem timmar i sträck så fick han bada själv. Eller själv och själv, när vi midsommarfirande gick vinkade de ca 15 okända personer som var kvar och ropade "Bye Viktor!", så han hade rätt gott sällskap.

Idag har vi köpt ännu en fläkt till killarnas rum som står i fönstret och drar in uteluft. Det verkar funka. Ingen av dem svettas inatt, faktiskt har bägge täcket på - så det finns hopp!

2 killars framsteg

Som stolt pappa måste jag bara få berätta vilka framsteg killarna gjort. I tisdags fick Jakob för sig att han skulle bada utan simväst och insåg då att han bottnade i poolens grunda del - killen har växt! Det var en stor självförtroendeboost, för inom några minuter så hade Jakob provat simma under vattnet i ca 2 meter (något slags hundsim) och dessutom hoppat helt själv från kanten. Vi bara gapade. Det har hänt en del sen vi kom då han knappt vågade släppa oss och definitivt inte hoppade från kanten.

Viktor som liksom jag är lite värmekänslig brukar springa omkring naken efter att nattblöjan kommit av. Och det har ju hänt mer än en gång att han har kissat på heltäckningsmattan. Men igår morse så sa han plötsligt högt och bestämt "Pappa, bajsa inte!". Andra gången förstod jag vad han menade och tog honom med till toaletten där han kissade. Det är säkert inte alla som förstår hur coolt det var, men tro mig - det var coolt! :)

Till saken hör dock att Viktor idag efter poolbadet var riktigt förbannad och då kissade på heltäckningsmattan igen.

För övrigt har det varit aldeles för varmt idag, ca 30 grader. Trots det hoppar båda killarna gladeligen i bubbelpoolen då och då för att värma sig från "kalla" poolen. Själv vill jag knappt doppa fötterna där...


PS. En annan sak som tyder på att killarna växt är att alla Jakobs byxor numer är för korta, och Viktor kan nästan ha Jakobs om man viker upp benen. DS.

Honda FCX Clarity

Läste i tidningen imorse att Honda har börjat serietillverka vätgasbilar. Tyvärr i en takt av 200 bilar de närmsta tre åren, men de skulle kunna masstillverka redan nu. Tydligen kommer de gå att leasa, bl.a. här i Californien där infrastruktur för vätgas har nått längst. Jag trodde faktiskt vätgasteknik låg långt in i framtiden, men tydligen inte. Jag blev riktigt positivt överraskad. Läs mer hos Honda eller Union tribune (vår lokaltidning).

Embarcadero

Tro't eller ej, men det finns fortfarande nya saker att upptäcka i den här lilla stan. I lördags gick vi längs vattnet i downtown San Diego i ett område som kallas Embarcadero. Vi parkerade vid marinmuseumet. Där finns bl.a. en ubåt och världens äldsta segelfartyg i stål. Viktor låg och sov så det var inte läge att gå ombord, det får bli en annan gång.



Jakob framför Marine museum

Längs med vattnet blandas konstverk, turister, locals, uteliggare, performers, restauranger, hamnkryssningar osv. Härifrån går också "Elation", ett kryssningsfartyg som ger sig ut 4-5 dagar i stöten med några tusen pers på. USS Midway som var med i Desertstorm är nu museum, eller reklampelare för militären. Vi har inte varit där, än. Tydligen går det att sova över där också.


Tree Man with Red Birds



Out of School

San Diego är ett militärt centrum för framförallt marines. Det märks, t.ex. ser man tvärs över vattnet ön Coronado där två hangarfartyg i tjänst ligger. Vi kör dagligen förbi något militärt, förutom de jetplan och helikoptrar som flyger förbi. Däremot ser vi inte många militärer, de verkar ha civil klädsel utanför baserna.

Vi gick förbi fish market där vi åt middag. Höjdpunkten var ändå Seaport village, ett område helt utan trafik med alla möjliga små affärer, restauranger och caféer. Vi trivdes så bra så vi åkte tillbaka dan efter. Det bästa för oss vuxna var ett café i en boklåda. Vi kände oss genast hemma. Det är det mysigaste caféet vi hittat här. Det påminde oss om ett café i Skagway (Alaska ) förra seklet där vi fikade en grymt god pumpakaka med Daniel och Åsa. Viktors höjdpunkt var en helt annan, han fick hålla i en papegojja som kunde åka skateboard och såg ut att kunna äta upp honom. När ägaren frågade så tvekade Viktor inte en sekund.




Viktor med "papadojja" på armen, seaport Village.

Jakobs höjdpunkt var nog bilutställningen i närheten av Seaport Village. Bil efter bil med glänsande lack körde förbi oss. Mest 50-talare, men även en del nyare bilar. Coolast var nog damen nedan.

Lek och fler avsked

20080612_173628_helikopter_duploland
Originally uploaded by Jonas & Anna-Sara

Idag tog vi det väldigt lugnt. Förmiddagen gick åt till ett större duploprojekt. I vardagsrummet. Vi byggde en paradisö med tåg till fastlandet där station och parkeringsplats fanns. Till paradisön kunde man också flyga helikopter så pappa fick roa sig lite också :)

Lunch käkade vi med Fredrik på Red Robin. Sen drack vi kaffe och snackade medans Jakob och Viktor lekte i fontäner och hoppade i hoppborg. Det var rätt lite folk så vi fick väääldigt mycket hoppborg för pengarna.

Igår var vi på zoo med Diegos, imorgon ska vi skjutsa dem till hotellet när de flyttar ut och sen åker de hem på Lördag. Snyft! Det kommer bli tomt utan dem.

I tisdags bjöd vi "mammagruppen" på tårta vid poolen, mer om det (och lite bilder) kan ni läsa om på Heddas blog.

San Diego Zoo

Lite bilder som Diego tog från zoo:t + en film. Det märks för övrigt att det närmar sig sommar, varje gång vi är där så är det mer folk. Det märks också på Jakob, som var nöjd ungefär efter halva tiden.







Viktor and Manuel hangs out






Av någon anledning funkade inte fotmassagen riktigt...




Pappor och barn på zoo

Charlie Wilson´s war

Vi har precis sett en ruggigt bra film som skakat mina svenska pacifistiska grundvalar. Har ni inte sett Charlie Wilson's war ännu, så se den. Själva filmen är rätt lättsam egentligen med mycket skratt. Men det faktum att det verkligen hänt och implikationerna som följer är riktigt omvälvande, iaf för oss. Vi kommer nog diskutera den här filmen lång tid framöver.

Charlie Wilson's war på imdb


Andra "om USA"-filmer vi kan rekommendera:

• Rendition
• Sicko

Någon sa: "En sak man inte kan göra om amerikaner är att generalisera dem". Det är väldigt sant. Även om svenskar.

Cykling

Jaha, så länge fick jag vara lugn. Idag ville Jakob testa sin riktiga cykel och lyckades givetvis cykla iväg på första försöket. Han har dock ett tag kvar till att starta och stanna så balanscykeln är nog populärast ett tag till. Jag är dock fortfarande fascinerad av hur fort det gick att lära sig balansen med balanscykeln...

Viktor däremot har inte anammat balanscykeln, han tycker fortfarande att det är roligast på Jakobs cykel och blir lite sur när Jakob vill byta ibland :)

Viktor två år!

Idag fyllde Viktor två år. Tyvärr fick han feber igår eftermiddag och den höll i sig fram till morgonen så det var inte läge för något kalas. Men karleforstårta till frukost blev det givetvis ändå!



20080605_081330_27


Viktor tyckte det var jättekul att vi sjöng när han vaknade, att han fick en öppna paket och äta tårta till frukost. Men annars var han egentligen rätt obrydd om sin födelsedag. Av presenterna gillade han mest en rosa docka. Den kramade han om så fort han fick den. Sen lekte både Jakob och Viktor med den. Även lite "växlar" till brio-rälsen var välkommet. Förhoppningsvis går det bättre att köra två tåg nu, när det går att fixa möten utan konflikt :) Födelsedagspresenten av Jan Lööf har vi läst några gånger idag (Tack Fabian och Melker!!!). Innan lunch levererade UPS den "balanscykel" (cykel utan pedaler) som vi beställt på Amazon. Viktor provade den en gång, sen var han inte intresserad. Men Jakob däremot älskade den. Ute drog han direkt utför en utförsbacke hur lätt som helst. Viktor ville åka på Jakobs cykel, så vi gick upp och ner för backen med Viktor på sadeln också tävlade vi utför. Nu var ju inte Viktor helt återställd så vi hoppas på att han är mer sugen imorgon.

Jag är ruggigt imponerad av balanscykeln. Jakob har inte visat något intresse för att ta bort stödhjulen på sin vanliga cykel, vilket jag är rätt nöjd över, jag är orolig att han ska bli för snabb utan dem. Snabb ut i en väg eller nåt vill säga. Balanscykeln tränar han på rätt sätt med, och farten blir ju inte lika hög som på en riktig cykel.

Återstår att se vad ägaren egentligen kommer att tycka :)

The joy and pain of marathon

Det är dagen efter marathon. Vi har byggt en bilhoppbana från soffan ut på vardagsrumsbordet mha yogamattan och några böcker. Jakob släpper bilar och Viktor flyttar böcker. De blir allt bättre på att leka med varandra, även om det givetvis blir våldsamma konflikter då och då.

Kroppen känns bra, så länge jag inte rör på benen. Loppet igår var en euforisk smärtsam upplevelse. Dagen började 3.30 med havregrynsgröt. Diego hämtade mig 4.30. Starten gick 6.30. Som vanligt mycket kö till bajamajorna när 18000 pers ska lätta det sista. Första halvan sprang jag som på moln. Kroppen kändes bra, inga problem med magen. Vi sprang genom downtown första milen där gatorna var tomma förutom längs banan där nyvaken publik, cheerleaders, band och vattenstationer avbytte varann. Jag kollade inte så mycket på klockan utan försökte hitta rätt tempo. Det visade sig efter ett tag att det var ett rätt snabbt tempo, så jag försökte dra ner lite men hamnade snart i samma tempo igen. Strax efter hälften började jag få ont i vaderna vilket förvånade mig lite eftersom jag aldrig haft problem med dem tidigare. Även om de gjort lite ont kvällen innan vilket jag inte heller förstår eftersom jag slöat i poolen med familjen hela lördagen.

Jag tänker att nåja, det är ju bara smärta. Men smärtan blir bara värre och värre och till slut nånstans efter mile 20 måste jag stanna och stretcha. Det hjälper ett litet tag, men det är helt omöjligt att ta ut stegen. Jag inför snart regler för när jag får gå: Vid varje vätskestation och varje mile-markering. Fast snart går jag mellan dem också. Och jag är inte ensam. En peptalker med megafon försöker övertyga oss: ”You have to persuade yourself that you feel good, that’s really what you have to do”. Då är det bara ca 7 km kvar. Jag skrattar till lite och tanker att mina vader går inte att överrösta just nu. Det är rätt tätt mellan vätskestationer, cheerleaders och band såhär på slutet. Och det är nu det behövs. Förutom ramsor peppar de och gör highfives. På min nummerlapp står det Jonananas och jag får skratta en hel del tillsammans med folk som försöker uttala det. I en uppförsbacke spelar ett skitbra U2-coverband, så jag låter mig gå hela backen för att kunna njuta av musiken – och bara lite av minskad smärta.

Strax efter 26 milemärket sitter en liten kille och håller upp handen, men ingen verkar springa dit. Han blir jätteglad när han får min high-five och jag med, hans storebrorsa är snabbt uppe med handen. Hundra meter senare springer jag förbi en kille som raglar med halvslutna ögon, samtidigt som två ”medics” håller i honom. En annan löpare går framför honom och säger ”take baby steps, baby steps”. Jag vet inte om han klarade de ca 300 hundra meterna som var kvar.
Äntligen får jag sträcka upp händerna och passera mållinjen. Oj vilken lycka. En veteran på ca 70 som sprungit 80 maraton tipsade för någon vecka sen om att man inte skulle följa instinkten att stanna och lägga sig ner utan istället småjogga eller gå minst 10 minuter efter målgång. Annars riskerar man kraftigt illamående vilket jag varit med om. Att jogga nu är helt uteslutet. Vaderna skriker. Jag får tvinga mig själv att lomma omkring i målområdet i 10 minuter innan medalj, vatten, sportdryck, powerbars, bagels, etc. Sista anhalt är att plocka ut påsen med tillhörigheter som man checkat in med UPS. Jag sätter mig ner och känner mig löjligt lycklig när jag ringer Anna-Sara och blir ännu lyckligare när de redan är i ”family reunion”-området. Innan jag reser mig upp studerar jag alla som går omkring med ispåsar på knän, vader och lår.





Family reunion. Rock 'n Roll Marathon San Diego. 

När jag fått ta igen mig ett tag går vi någon kilometer tills vi får tag i en cykeltaxi som tar oss till parkeringen. En rysk student cyklar med oss 4 och barnvagnen. Han tar sig hela tiden på huvudet och i ansiktet så när vi kommer fram frågar jag om han vill ha min svettiga löparkepa och lite solkräm. Han förvånar oss genom att klokt nog tacka ja, annars hade han nog varit totalt sönderbränd innan han jobbat klart.

Efter ett långt poolbad med Jakobs kompis Madison och hennes föräldrar plus några liter jordgubbar så åkte jag och Diego på avslutningskonsert med Pat Benatar. Det är kul med de låtar vi känner igen, men ingen höjdare. Också kul att se hur många som också har problem att gå. Och riktigt skönt att få lägga sig efteråt.

Såhär dagen efter är jag konstigt nog lite nöjd över att jag fick kämpa på slutet, innan dess fokuserade jag mest på löpningen så det var egentligen först då som jag kunde ta in hela den sociala biten. Jag hoppas jag kommer ihåg det när jag är 75 och springer på 7 timmar. Jag kan tänka mig att man snackar en hel del under tiden då.

Spirit of Marathon

Jag lovade ju en recension så här kommer den.

I filmen får man följa 6 personer: 2 elitlöpare, 2 nybörjare och 2 "veteraner". Det är intressant att se vad som driver dem och hur de ser på loppet. Men jag tror att det varit ännu mer intressant att följa färre löpare närmre. Löparnas väg mot Chicago marathon blandas med historia och olika kända personers (t.ex. Paula Radcliffe) kommentarer. Jag slogs av att jag hade velat se en hel film om Paula Radcliffe.

Jag gick dit med tron att jag skulle bli inspirerad och det blev jag delvis i början, men faktiskt mer inspirerad av trailern. Faktum var att jag inte börjat oroa mig för loppet förrän under filmen :)

Så filmen är klart sevärd, men se den för att bli sugen på att träna eller för att försöka förstå varför någon vill utsätta sig för maraton, inte som en sista mental uppladdning. Det var otroligt befriande att se andra tokar som går upp 4 för att springa långpass i soluppgången :)

Idag var vi på maratonmässan och hämtade ut nummerlappar och sånt. Jag slogs av hur duktiga Jakob och Viktor har blivit på att hänga med på saker. Jag kan iofs inte inleda några längre diskussioner, men de lyckas se alla nya ställen med nyfikna ögon. Vi testade saft och kakor, nä just ja, sportdryck och powerbars heter det visst. Fanns några olika tillverkare :) Till Jakobs glädje var Saturn där och ställde ut bilar. Där kunde man få tatuering(ar) med tid mile för mile för vald(a) totaltid(er) vilket ju är kanon med tanke på att jag tänker i km. Jag fick också förklara för en tant vad man skulle ha dem till. Det var en sån där tant som är världens coolaste. Hon var liten och smal, med världens glimt i ögonen. Hon berättade att hon sprungit på 6.07 sist, och undrade vad jag trodde hon borde springa på nu. Jag sa att hon känner nog sig själv bäst.
"Well, you know. It's the first time I'm 75."
"Well, it's the first time I'm 36." sa jag. Då skrattade hon.
Sen letade vi fram en tatuering för 6.30. Jag hoppas jag har samma livsglädje kvar när jag är 75.

Rock’n’Roll Marathon

På söndag ska jag springa San Diego Rock’n’Roll Marathon. Det blir förmodligen det roligaste maraton jag gjort. Eller vad sägs om 26 liveband (ett per mile), cheerleader squads, tematiska vattenstationer (dragqueens m.fl) och fler än 100 running Elvis? Det är drygt 20000 löpare anmälda vilket är ungefär lika många som Stockholm maraton.

Starten går 6.30 på Söndag morgon, vilket alltså är ca 15.30 i Sverige. Instruktionerna för att följa tiderna live följer: ”Just visit www.rnrmarathon.com and click on the LiveResults bug on the home page during the race”. Mitt race number är 2083.

Jag har upptäckt framförallt tre saker under träningen, hur kul det är att springa, att värme gör dig trött, och att några års klättring inte verkat gynna löpningen.

Imorgon blir det uppladdning med bio, jag och Fredrik ska gå och se dokumentären ”Spirit of the Marathon” (www.marathonmovie.com). Recension kommer.

Långpromenad i Torrey Pines

En söndag packade vi en massa fika och körde till Torrey Pines, ca 10 minuter bort. Förutom oss fyra så hängde även våra kompisar Madison, Anna och Ryan med. De är supertrevliga. Madison och Jakob kommer väldigt bra överrens, och Viktor avgudar Anna som han kallar för farmor.

Vi började med en backe upp från parkeringen innan vi lämnade asfalten för stigarna bland huvudhöga buskar. Första målet var grottorna som bildas av buskarna. Där smög vi snabbt igenom, för det finns väldigt mycket tigrar där. Sen blev det lite barnbouldring och fruktfika.




Långpromenad på Torrey Pines.


Sen gick vi vidare ner mot stranden. Barnen höll varandra i händerna. Madison så att inte Viktor skulle trilla. Då sa Jakob att han höll i Madison så inte hon skulle trilla. De var otroligt söta.




Torrey Pines.

Nere på stranden tog vi nästa fika, som var lite mer riktigt. Kaffe och sånt som man äter till, med socker i. Det är alltid lika fascinerande att se hur förlösande vågor och sand är. Både för barn och vuxna. Barnen sprang i vågorna, lekte med tång, byggde osv. Ryan och Anna letade bland allt som havet spolat upp och försökte komma på vad det var. Jag är ju som bekant inte riktigt lagd åt det hållet, men det var kul att höra vad de kom fram till.


Tidvattnet var på väg in så vi blev lite nervösa att vi skulle bli instängda mot klipporna, men en parkvakt gick förbi och sa att det bara var tio minuter kvar och vattnet skulle inte nå klipporna förrän om en dryg timme. Nu hade nog inte parkvakten någon erfarenhet av barn, i alla fall inte våra. De tio minuterna blev nästan en timme, men vi såg snart slutet så vi kunde slappna av.

Anza Borrego revisited

Vårt andra besök till Anza Borrego blev en annorlunda upplevelse mot vårt första. På både gott och ont.

På lördagen time:ade vi det så att vi stack direkt efter japansk lunch och på bara 1h40 hann vi till Culp Valley overlook trailhead (att jämföra med 2h40 till centrala Borrego Springs via Julian). Sen strosade vi runt ca 3km på några timmar. Anza Borrego är ingen överväldigande syn från bilen. Men när man går omkring i den så slås man av hur mycket liv det finns överallt. Förutom att växtligheten är helt annorlunda mot vad vi är vana vid även i San Diego, så finns överallt i marken hål i olika storlekar från spindlar, möss, kaniner, skorpioner, ormar, myror osv. Efter ca en km kom vi över ett krön och kunde se ut över hela öknen nedanför oss. Rätt fräckt.
En av de fascinerande saker som vi stod länge och tittade på var de flygande skalbaggarna nedan. De hade invaderat en buske och krälade omkring på varann när de inte flög. Viktor hade ett gäng på sig och eftersom färgen ser rätt giftig ut så borstade jag snabbt av honom. Senare fick vi veta att de kallades blister beetle, ni kan ju gissa varför.



Jakob och Viktor knallade på och var överraskande pigga i benen. Jag gick hela tiden och spanade efter spindlar, ormar och skorpioner på stigen. Viktor tyckte stigen var för enkel och envisades hela tiden med att kryssa mellan kaktusar och knalla över snår. Så avslappnad var jag inte!


Vi slog läger för natten på den allmänna campingen som i princip var tom. Vi konstaterade att high season är överskattad. Åtminstone vi uppskattar ensamheten, och det var överraskande mycket blomning kvar så här sent på våren. Nackdelar var att vi inte fick den där utlämnade känslan som ändå var rätt häftig från förra gången när vi var helt ensamma. Åsså fanns det väldigt mycket "störningsljus" så upplevelsen av stjärnorna blev inte lika intim. Men å andra sidan var vi mycket mer avslappnade även om vi hade en husspindel i det fasta campingbordet.

Dag två tog vi Borrego Palm tree nature trail, en 5 km tur upp till en palmoas. Jakob imponerade med att gå hela vägen dit och drygt halva vägen tillbaka. Viktor som är lite mer värmekänslig gick mesta vägen dit, men somnade på mammas axlar på tillbakavägen. Turen tog ca 3 timmar, inklusive en paus på trekvart där vi åt lite lunchmackor.



Dr Claeson såg en orm som skrämt ringlade iväg, och vi andra en giftigt färgglad spindel som vi snabbt såg till att komma bort ifrån. Vattnet i oasen var som synes rätt grönt, så vi tyckte lite synd om djuren som dricker där på natten. Vi hittade två grodor som låg och kväkte. Som sagt, öknen överraskade med liv.

När vi kom tillbaks från vandringen hittade vi ett par av våra bilnycklar och ett visitkort på vindrutetorkaren. De hade vi tydligen tappat på vägen, skönt att det var rätt folk som hittade dem :)

Sen ringde vi syrran i Missouri och lämnade färdbeskrivning när vi passerade mobiltäckning i Borrego Springs. "Ring rangers om vi inte hört av oss inom fyra timmar". Vi skulle nämligen ut på lite offroadkörning till Font's Point med vår kära Hondavan och då vet man ju aldrig vad som kan hända. Vi körde uppför något som såg ut som en flodbädd och kom till slut fram till ett staket. Där gick vi uppför en backe och plötsligt öppnade sig "badlands" nedanför oss. En jättecanyon som fick oss att tänka på grand canyon, men utan växtlighet. Tydligen har Colorado river passerat här för länge länge sen. Utsikten stördes av en mängd flygmyror, så Dr Claeson och Jakob tog fikat i bilen medans jag och Viktor uthärdade. En jeep kom körande efter ett tag med två par och undrade om Viktor trivdes.
- Jo, sa jag, men han gillar inte riktigt flygmyrorna.
- Finns det flygmyror?
Plötsligt börjar hon skrika och vifta. Det var fakiskt lite kul. Undrar om hon upptäckt dem om vi inte sagt något :)

En händelserik vecka

Förra fredagen hade vi en heldag med Diegos. Vi kollade in Salk Institute bl.a. Jag tyckte själva byggnaden var rätt ful, men mitt i så har de en ”torgkorridor” som förhöjer hela stället. En liten kanal i mitten rinner ut i en bassäng och förlänger dalen som fortsätter ner till havet. För mig som inte direkt är byggnadsarkitektoniskt lagd så var det en aha-upplevelse hur de gråa byggnaderna förstärkte och ramade in allt det gröna och blåa nedanför. Fast det som verkligen var pricken över i:t var ju givetvis tre söta killar. Jakob, Viktor och Manuel alltså, inte jag om nu någon trodde det :)

På kvällen var vi på racelegal med supertrevliga nästangrannarna Anna, Madison och Ryan. Filmen säger väl allt :)

På söndagen tog vi först en liten vandringstur i Torrey Pines och sen käkade vi lunch i Del Mar. Jag fick för första gången tid att hyra en surfbräda och lyckades faktiskt fånga en hel ”riktig” våg under två timmar.

På måndagen var på Legoland för tredje gången. Den här gången hängde Dr Claeson med (efter helgjobb givetvis, goes without saying…), och även Diego, Laura och Manuel. Det var mulet och rätt lite folk och då är ju nöjesparker som bäst!

Tisdagen var det shoppingdag, REI hade rea, blöjorna var slut och nya barnsolglasögon behövdes. Lyckades hitta nya sandaler, 80-pack oparfymerade blöjor på wal-mart och varsina solglasögon på eyes4kids. Det stället är så sjukt bra. I en liten personlig butik har de tre leksakshörnor så problemet är att få barnen därifrån, inte att hålla dem sysselsatta eller hindra dem från att förstöra något. När vi var där kom det in en 9-månaders baby som behövde vanliga glasögon. Jag var tvungen att fråga hur de diagnosticerat det men blev inte riktigt klok på svaret (Lisette – du får gärna förklara!). Så borde alla butiker för barn vara!

Onsdagen hade jag lönesamtal på förmiddagen. Det gick riktigt bra. Skype höll två timmar i sträck. Dagen efter hälsade vi på Maria i San Marcos och grillade varmkorv med bacon och hjälpte henne plocka apelsiner och sniglar. Apelsinerna åt vi upp och sniglarna var vi inte så snälla med. Jakob förklarade senare för mamma: De bajsade ju på hennes blommor! Vi hann även leka i en barnanpassad fontän. Varför får man inte bada i alla fontäner?

Fredagen var Isa och hälsade på. Tydligen har de kvartssamtalen dagtid här så barnen får stanna hemma i två dagar och föräldrarna får snällt ta ledigt för sitt samtal. Anna introducerade lunch på Souplantation det gillar vi! Salladsbuffén, soppbuffén och focacciabuffén var både nyttigt, gott och snyggt. Fast bäst var muffinbuffén och mjukglassbuffén. Vi kommer tillbaka, var så säkra!

Jordbävning och lekstugor

När jag kom in i lägenheten 21 idag så frågade Dr Claeson direkt: Kände du jordbävningen? Det hade jag ju tyvärr inte gjort, stod tyvärr på löpband då. Det var vår första jordbävning. Epicentrum var 97 km nordost om oss, ute i Anza Borrego, och mätte 4.2 på richterskalan. Hur kändes det? ”Bordet rörde på sig och det skakade om taklampan. Sen var det över innan jag hann reagera mera. Sen undrade jag om jag inbillat mig allt”.

Dr Claeson googlade snabbt fram en upplevd utbredningskarta och där kunde vi läsa att skalvet hon känt låg på 2-3.

Vi i familjen som missade jordbävningen har varit på Chuck E. Cheese idag tillsammans med Diego och Manuel. Vädret var molnigt och kallt (ca 15 grader) så det passade bra att stanna inomhus. Det var ett äventyr med blandade upplevelser. Jag, Diego och Jakob älskade stället. Viktor och Manuel grät och klamrade sig fast på oss så fort råttan visade sig, dvs den stackars råttkostymklädde anställde som skulle gå omkring och roa barn – inte skrämma dem. Viktor sa till och med rädd, rädd! Jag tyckte det var ganska mysigt och ha honom hårt kramandes runt halsen iofs.

Att vi andra gillade stället berodde på mängde spelautomater. Där fanns allt. Bilspel, brandmanspel, star wars, gokart, snöskoter, välta ankor, klubba hajjar (låtsashajjar alltså), skjuta basket (på riktigt alltså), ja ni fattar. Vi råkade hamna i en slags stridsrobot också. Jörgen hade älskat den. Man satt i en hydraulikupphängd hytt med två spakar i.Vänster spak styrde nedre delen på roboten. Höger spak styrde den roterande vapenbärande övre delen och dess vapensystem. När man gick med roboten så vickade hela hytten i takt med stegen. När man sköt andra robotar eller blev träffad så kändes det givetvis också. Den var rätt kul alltså.

Dessutom fanns det ett upphängt system av gångar med små hemliga knappar i. Man tog sig upp genom ett antal plattformar i en trång (för mig alltså) vertikal gång. Sen kunde man hitta diverse styrhytter och annat kul i änden av olika gångar. Jakob gillade det systemet, Viktor och Manuel var lite för små för att komma upp.

Runt hela spelområdet var det restaurang med det gamla vanliga, pizza och hamburgare. Fast de hade faktiskt ett väldigt fräscht salladsbord vilket är ovanligt. Inträdet var gratis, så de tjänade pengar på maten och spelen.

I fredags var vi på PlayTown vilket både Jakob, Viktor och Manuel älskade. Här var konceptet annorlunda – mer som ett dagis. Man betalade för att komma in och sen var allt gratis. Här fanns det hoppborgar, thomaståg (som brio), klätterställningar, hus med kök, bilar, etc. Jakob älskade bilarna som man klev in i och sen gick omkring med. Vi stannade i tre timmar och under den tiden var de inte särskilt intresserade av mig och Diego så vi hann diskutera en hel del, vilket inte direkt är vanligt när killarna är vakna. Ingen mat serverades heller, men det fanns bord där man kunde äta medhavt käk.

Imorrn är det som bekant valborg, men tror ni Dr Claeson tar ledigt för det? Nejdå, hon jobbar oförtrutet vidare med sina data! De visar bland annat entydigt att man blandar ihop olika lukter lättare när man blir äldre.

20080411_161308_21_Diego

20080411_161308_21_Diego
Originally uploaded by Jonas & Anna-Sara

Den här bilden tog vår kompis Diego. Jag tycker den är så ruggigt bra. Viktor och Manuel ser ut som två babyligister. Better watch out for those dangerous diaper kids!

Old Town

20080426_181602_15
Originally uploaded by Jonas & Anna-Sara

I lördags var vi till Old Town i San Diego. Det var första gången, tro't eller ej men det finns fortfarande upptäckter att göra i den här lilla hålan :)

Old Town var hur perfekt som helst med barn. Till Old Town kom de första mexikanska nybyggarna och det är alltså grunden till San Diego. Området är restaurerat att se ut som när det byggdes, vilket också innebär att all trafik är förbjuden! Gissa om vi gillar det :) Ungarna kunde springa fritt över stora ytor, så efter en mexikansk middag med jordgubbsmargarita kunde vi gå till parken och lungt avnjuta solnedgången med en kaffe i handen medans barnen njöt av att springa omkring.

Så istället för att vara den turistfälla som vi kanske anade att det skulle vara så vart det ett ställe som vi bara måste åka tillbaka till :)

International Centre

20080423_094344_Viktor_hej_hunden
Originally uploaded by Jonas & Anna-Sara

Varje Onsdag är vi på International Centre på förmiddagen för att träffa andra stackars invandrade familjer. På vägen går vi förbi en thrift store där Viktor och Jakob alltid hälsar på hunden utanför. De senaste gångerna har vi också lämnat lite bidrag eftersom vi tagit hand om de prylar som våra hemåtvändande vänner lämnat efter sig. Förvånansvärt mycket som inte får plats i resväskorna :)