Coastwise mile

Förra fredagen kom Peter på besök och eftersom det var Coastwise Mile på lördagen så var det ju ett perfekt sätt att se La Jolla Village. Dr Claeson offrade sig och gick upp 6.15 och fixade havregrynsgröt. 7.45 var vi på plats vid starten nere vid havet. Att springa så kort sträcka var riktigt lyckat. Peter startade först strax efter 8, och vi andra kunde peppa både vid starten och ca 7 minuter senare vid målet 20 meter därifrån. En kvart senare var det Anna-Saras tur och vi kunde peppa henne när hon sprang in en andraplats i sin åldersgrupp! 20 minuter senare var det min, Jakob och Viktors tur - vi startade i barnvagnsklassen. Peter tog en andra vända fast utan tidtagning den här gången.




Happy 2nd

Vi gick ut hårt, Jakob och Viktor var instruerade att greppa tag i alla som sprang om. Men rätt snart kom en rätt lång backe där vi blev omsprungna av Sean med singelbarnvagn. Efter backen knaprade vi sakta in på honom, och i en nerförsbacke ungefär halvvägs tog vi full fart (inga skallerormar i stan hoppades vi på :) och sprang om. Samtidigt fick Sean materialproblem, hans framhjul började vobbla. Behöver jag säga att han inte hade en Chariot? :) Sonen gillade inte riktigt situationen och vi hörde hur barnskrik kom närmre och närmre. Jakob och Viktor var stencoola. Vid mål låg vi nästan axel mot axel, men vi la in ett sista ryck och publiken anmärkte på Seans barnvagn vilket jag tror fick honom att tappa fokus. Det är det första springlopp vi vunnit, och 6.07 på en mile får vi ju vara nöjd med. I mål visade det sig att Sean också var hemmapappa, vilket är väldigt ovanligt här.



15 meters from finish in the Stroller class

Innan Jakobs lopp hann vi kolla in området, få i oss lite kaffe och fixa ballonger.



Spidey lasted an hour or so before Viktor ate him.




Elmo lasted almost 10 seconds

Jakobs race var 50 yards, vilket är nästan 50 meter. Han var lite nervös innan, men vi provsprang banan och sen hade han fokus. Starten gick och i mål fick alla en liten vimpel. Jakob tyckte det var jättekul, men när han såg några äldre barn ställa upp för 250 yards undrade han vad det var för lopp?
- Det är 250 yards.
- Jag vill springa det loppet också!
- OK!
Så vi gick till starten, men den hann gå innan vi kom fram. Det gjorde inte så mycket. Vi sprang och busade de 250 meterna och kom ikapp de sista precis vid mål. När nu 8-10 åringarna ställde upp för nästa lopp så undrade Jakob förstås vad det var för ett lopp.
- Det är 500 yards.
- Hur långt är det?
- Det är dubbelt så långt som ditt sista lopp.
- Jag vill springa det också!
- OK!
Så vi gick återigen till starten, som ställde upp i startställning. Vi sprang återigen sist och busade de nästan 500 metrarna till mål. Jakob stannade inte en enda gång vilket imponerade på mig. Inte bara för att han orkade fysiskt, utan också för att han lyckades hålla fokus så länge.
Viktor hade nog också viljat springa 50-yard loppet, men hans föräldrar missade i kommunikationen lite så det får bli nästa gång.



Happy after three fun races

Efter allt springande tog vi lite mer banan och annat som bjöds. Dr Claeson lyckades också fixa så en kille skulle komma hem och laga mat åt oss (vilket jag med viss rätt tyckte var lite misstänkt), men mer om det en annan gång.




At a deserted La Jolla Cove. Taget av Peter Jacobson

Sen gick vi ner till La Jolla Cove och snorklade, tyvärr var det rätt stora vågor som drog upp skit från botten så sikten var inte den bästa. Men det var nästan folktomt vilket förvånade oss eftersom det alltid brukar vara smockfullt. Lunch blev det på en thairestaurang i närheten som är riktigt bra.



Viktor in La Jolla. Taget av Peter Jacobson

Efter lunchen åkte vi vidare till San Marcos för att fira Maria som fyllt 40 år. Det var riktigt kul, nästan lite midsommarstämning. Hennes man John är väldigt ölintresserad och det var det fler än vi som visste om så hans fat räckte inte länge. Fastän vi nyss ätit lunch hade vi inga problem att få ner både hamburgare, tårta och en massa annat gott. Många roliga diskussioner hanns också med. Barnen passar sig ju i princip själva såna här gånger, både Jakob och Viktor hade lekkompisar och dessutom en massa vuxna som kunde läxa eller lekas med.

Efter den långa dagen somnade vi inte alltför sent...

Joshua tree

Förra tisdagen kom farfar Georg och Berit på besök. Efter ett par dagars pendlande till REI åkte vi allihopa nordost som start på deras första rundresa österut. Målet var Joshua tree. Jag och Dr Claeson hyste några modesta förhoppningar om att få klättra ihop för första gången på fem år.

Att köra till Joshua tree tar knappt 3.5h timme effektivt från oss, vilket blev nästan sju timmar med stopp. Nationalparken täcker delar av Mojave och Colorado desert. Mojave-delen är höglandsöken med mängder av Joshuaträd. Redan på väg upp mot öknen i Yucca valley växte Joshuaträden. De fick sitt engelska namn när mormonerna passerade i mitten på 1800-talet, de tyckte att träden sträckte sina armar mot himlen.




Arms of joshua reaching for the sky

Att köra in i nationalparken blev en skithäftig upplevelse. Vi vet ju numera att öknar inte alltid är öde sandslätter, men ödslighet var ändå vad vi förväntade oss. Istället körde vi helt plötsligt i något slags mellanting av slätt och gles skog, med gigantiska stenhögar utspridda. Skillnaden i första intryck jämfört med Anza borrego kunde nog inte varit större. Vi gillade direkt vad vi såg, en gigantisk klätterlekstuga i ett fascinerande landskap som inte liknade något vi sett förut.




Amazing vistas

Ur klättersynpunkt hade vi läst att Hidden valley campground skulle vara den bästa, men också att det var omöjligt att få plats där på en lördag. Vi chansade och fick den sista platsen! Någon hade lämnat sin en dag gamla "bokningslapp" på "bokningsstolpen" och ingen annan hade stigit ur bilen för att kolla!



First morning in hidden valley campground, joshua tree

Dagarna som följde var helt fantastiska. Vi klättrade för det mesta på förmiddagarna och gömde oss för solen eftermiddagarna. Det mest fantastiska var att vi stortrivdes allihopa! Jakob och Viktor träffade snabbt femåriga granntjejen Julie. Hennes föräldrar klättrade utan barnvakt så hon hade gott om tid att umgås. Hittils har Jakob och Viktor haft en aning för mycket energi för en tjej i den åldern, men inte den här gången - kanske för att hon var europé :). Julie klättrade upp på tremetersblock i en takt som varken Jakob eller Viktor hängde med i. Som tur var kunde Viktor för det mesta inte ta sig upp alls. Så fort mörkret försvann på morgnarna vaknade Jakob och Viktor och ville leka med "flickan". Att vakna så tidigt var lite tufft, men vi fick se många vackra soluppgångar :) Första kvällen sa Jakob "Mamma, jag visste inte att det skulle finnas kompisar här att leka med".




The wild bunch: Jakob, Julie and Viktor.

Vi hann klättra 13 leder under fyra dagar. Vi hittade en optimal förstagångsguide som hette "The Trad Guide to Joshua Tree" med 60 favoriter av de åtminstone 4500 leder som finns totalt. Vi kom konstigt nog att tänka på Ringkallen väldigt ofta. Framförallt är känslan densamma; Lekpark för klättrare. Korta enreporsturer med grym friktion dominerar. Utbudet går förståss inte att jämföra. Trots att vi fick öva på att jamma men skippade tejpen så lyckades vi undvika blodvite. Gissar att det blir svårare när man kommer upp i graderna :) Inom fem minuter från tältet fanns säkert 100 leder, inom 20 minuter säkert 1000.




Jonas on sail away, hidden tower.

Jakobs sammanfattning av Joshua tree var: "Det var varmt och en massa träd och buskar ändå och jättefint. Roligast var det att vandra för att man kunde göra illa sig. Och för att man kunde göra illa sig på kaktusar och buskar med vassa taggar på. Stenarna var vassa och roliga och svåra att klättra på. Det var kul att leka med Julie."




Someone almost napping while bros plays with cars away from the heat


En slideshow på alla våra joshua-tree bilder finns här: http://www.flickr.com/photos/jonananas/tags/joshuatree/show/

Stonewall peak, Cuyamaca

Vi har varit i Cuyamaca ett flertal gånger och badat i en bäck med jättefina naturliga pooler. Efteråt brukar vi ta vägen över Julian och köpa äppelpaj. På vägen dit kör man förbi en markant topp som heter Stonewall peak, och den går det både att klättra på och vandra upp på.

På fredan packade vi Hondan och hämtade sedan Dr Claeson på jobbet vid 4-tiden. Eftersom köerna är helt ogenomträngliga vid den tiden så körde vi förbi IKEA och käkade köttbullsmiddag, men framförallt för att inhandla lite gåmutor.

Sen bar det iväg till campingen vid foten av Stonewall peak. Vi hade vår vana trogen inte bokat, men som vanligt så fick vi plats ändå. Vi fick upp tältet precis som mörkret föll. Så fort vi nämner tältplaner så är båda killarna helt på. Det är så jäkla kul! Jaa, vi ska ut och campaaaa!

Morgonen efter tog vi det lugnt och gick sedan mot toppledens början. Nästan hela Cuyamaca brann 2005, så det är en väldigt annorlunda skog man går igenom. I princip alla träd är döda och pekar med vita eller svarta grenar. Men markvegetationen är i full gång, och flera träd har slingrande gröna växter längs stammarna.




Burnt acres in Cuyamaca

Jakob gillar som synes Viktors ryggsäck. Allt godis skulle absolut packas i den, lite vatten fick också plats :) Vägen upp bjöd på en massa nya trädvyer, vi har inte gått i en brunnen skog förut någon av oss.




Burnt tree, kinda reminds of winter tree in Sweden

Vi tog en godispaus vid en urbrunnen stam där Jakob och Viktor bägge fick plats inuti. Stammen var inte så svart, utan snarare vit.




Inside

Godiset vi hade med var helsvenskt: kexchoklad och bilar! Det är lite lyxigt tycker både barnen och vi, men för en sån här tur så var det ju befogat :)




How to make them walk to the top - swedish candy from IKEA

Själva toppen är exponerad, men ett räcke skyddar vuxna från att falla ner. I Seqoia national park var vi ju uppe på Moro rock och det var halvkul att hålla i Viktor med en svettig hand en meter från hundratals meter säker död. Den här gången tog vi inga chanser utan satte på både Viktor och Jakob varsin sele och knöt in dem. Gissa om de tyckte det var häftigt! När vi väl kommit ner igen ville Jakob inte ta av sig sin sele :)




Proud climber



Scarred veterans heading for the top

På toppen käkade vi lite mackor och kakor. Stonewall peak är ett populärt utflyktsmål, dels för att det är en rätt enkel tur och dels för att utsikten är magisk. Man ser både ner till havet och ner i öknen och Salton Sea från toppen. Vi träffade tre gäng under tiden vi var på toppen. Ett av dem kände igen våra kakor från när de var små och hade varit i Sverige så vi pratade rätt länge.



Nice view of the walk back down, all the trees are dead


Vägen ner blev inte riktigt lika smärtfri. Roundtrip skulle ta 2 timmar, men för oss tog det närmre fem vilket innebar att Viktors sömn försköts rejält. Han var inte så glad med andra ord :)
Jakob var hur duktig som helst, men ville bli buren på vägen ner så han fick åka tre "switchbacks" och sen gå tre på slutet.

Det är så jäkla kul att kunna göra såna här turer med barnen. Både de och vi stortrivs varje gång vi är ute, och det är mycket värt att kunna göra saker tillsammans på allas villkor. Visst är det kul med Legoland, Seaworld och zoo, men i längden så är det beachen, skogen och bergen som vinner.

Sommaren är slut!

Vi åkte ner till stranden en Söndag, mot bättre vetande tänkte vi att med lite tur så får man kanske en parkeringsplats. När vi kom ner så insåg vi hur säsongsberoende turisterna är här, sommaren är slut! I alla fall för dem!

Stranden var inte tom, men det fanns väldigt gott om plats. Parkering hittade vi på en gång. Värmen både i luften och havet är precis lika hög som förut, så det hade inte med den att göra. Ena veckan var det helt enkelt semestertider, och andra veckan inte! Efter Labor day så är helt enkelt sommaren slut!

Vi kokade majskolvar och stekte korv med bröd och bara njöt. Måsarna har vant sig vid att få sig mat märkte man. Vi såg en mås komma bakifrån och ta en macka ur handen på en inte ont anande kvinna. De försökte sig på oss också som satt där och mumsade i oss allhända läckerheter. Men vi har ju två måsjägare av rang så det hade de inget för. Måsarna gav faktiskt upp oväntat lätt.




Sunset, La Jolla Shores 

Det är förbjudet att mata djur här, men det gör folk ändå. Det är rätt trist. Det är fel när det verkar som att deras huvudsakliga föda kommer från människor. Vi satt och käkade mellis på en lekplats nyligen när det kom en gubbe och började mata fåglar. Ofräscht. Men han fick snart fyra fågeljagande barn runt sig så vi tänkte att det kanske jämnade ut sig :)

Lite shopping och lite klättring

I söndags stack jag iväg själv och kollade in ett klätterställe i närheten, Mission Gorge. Jakob och Viktor går upp före oss (hur långt före vet vi inte riktigt), så trots att jag gick upp rätt tidigt så fick jag sällskap till frukost. När jag sen skulle åka så undrade de vart jag skulle. När jag sa att jag skulle klättra så ville Jakob följa med. Jag vill ju inget hellre än att de ska vilja klättra, men det var inte riktigt läge. Jag hade ingen aning om hur klättringen där skulle vara och vilken typ av terräng det var, så det kändes lite vanskligt att ta med honom. Det är ju ingen smart idé att de ska bli rädda.

Däremot så väckte det en förhoppning hos mig om att Jakob kanske börjar bli lite klättersugen på riktigt. Så idag efter en kanondag i lekpark och på UTC med Luke, Hedda och Alexis så åkte vi till REI lagom till när Viktor skulle somna. Allt gick enligt planerna och Viktor somnade i vagnen. På REI fanns en fyraåring till som provade klätterskor. Jakob gillar verkligen att shoppa, både kläder och leksaker. Han blev förälskad i ett par Mad Rock Mad Monkey. Själv provade jag också skor, men i värmen så gjorde alla skor jag provade skitont.




Luke and Jakob with borrowed trucks, the owner got two tonkas :)




Sometimes they are so sweet I want to cry

Så fort vi hittat rätt storlek till Jakob så ville han åka och klättra. Nu var ju klockan rätt mycket, så vi var tvungna att åka hem och laga mat innan Dr C kom hem. Det hann vi nu inte, men, men. Ingen är ju perfekt.

Efter maten så ville Jakob fortfarande åka och klättra, så det var bara att slänga in prylarna i bilen och dra iväg till Santee. Väl där hittade vi ett lagom svaproblem som vi riggade topprep på. Jag måste erkänna att det var en otrolig tillfredställelse för mig. Far och son på klätteräventyr. Det var stort. När solen gått ner hade vi precis kommit upp till toppen på bouldern, och sen satt vi och tittade på några militärhelikoptrar som flög förbi, min klätterkompis och jag.




Jakob in his new climbing shoes

Vi tog på oss pannlampor på väg tillbaka till bilen, och fick hoppa över en flod full med krokodiler. Jakob nattsurfade, eller nightdirtsurfade, någon meter i landningen.

Nere på parkeringen höll några andra klättrare på att packa in i sin Hummer, Jakob tittade så mycket på den så han inte märkte att vi var framme vid vår bil och gick rakt in i mig. Bilar är ett stort intresse, men jag hyser vissa förhoppningar om att klättring kanske också kan bli ett.

Viktor är på gång han också som syns i följande video:

Besökstätt

Vi har haft det kul på besöksfronten, så det blir inte så mycket skrivet :)

Efter mamma, Johan och minsta lillasyster Sara så kom ju mellan lillasyster Lydia. Sen kom största lillasyster Lisa med familj. Jakob och Siri hittade varann direkt. Mest överraskande för mig var att de lät Viktor vara med.

Det är inte bara jag som har stortrivts med besöken. Jakob sa dagen efter vi skickat hem Lisa att det var så tråkigt att alla skulle åka hem. Nu är i alla fall mormor Britt här ett tag till. Sen blir det en vecka ensamt innan farfar och Berit kommer.

Tänkte inte skriva så mycket mer, måste ju prioritera sömnen, men här kommer lite bilder...




Your pretty cool if you can hold the laser beam!




Viktor in Miniland




Ever wondered who´s the king?




Jakob and Siri built a christmas tree buy stripping the room into one pile, that´s creative! :)




We couldn't get Nora into the picture, maybe next year...




Just wonderful




Jakob and Luke overlooking Anza Borrego and Salton Sea

Tragikomik i Torrey Pines

När vi kom till Torrey Pines i Onsdags så fick var det fullt med ambulanser, brandbilar, livräddarbilar, pressbilar och polisbilar. Det var ju såklart lite fascinerande. Vi visste inte riktigt vad som hänt just då.

En av polisbilarna hade kört ner på stranden, och naturligtvis kört fast. Rätt snart så kom en bärgningsbil och backade nerför sandrampen ner till stranden. Föraren verkade lite nervös och körde lite upp och ner så det tog lite tid.

Till slut så var han i alla fall nere och drog ut vajern till polisbilen och började sen hala in bilen de ca 10 metrarna till rampen. Så långt allt gott. Nu skulle han däremot försöka ta sig upp igen. Men se det gick inte. Trots idoga försök med spadar, stenar och gungning så var det helt kört. Han rörde sig inte en halvmeter ens. Så vad gör man? Ringer polarn med större bärgningsbil såklart!




Tow truck towing stuck tow truck towing stuck police car...

Medans vi tittade på spektaklet kom jag att tänka på de här bilderna från 2004. Där klarade sig alla med livhanken i behåll. Tyvärr slutade inte vår historia lika lyckligt. Det visade sig att anledningen till uppståndelsen var att delar av sandstensklippan ovanför stranden hade rasat och en herre befunnit sig under för att knyta sina skor. Må han vila i frid.

Konferens, ryggskott, och halvmaraton

Hej!
Som vissa personer mycket riktigt påpekat så börjar jag närma mig gubbålder. Och i fredags fick jag ännu ett bevis på det. Helt utan förvarning så bestämde sig helt plötsligt ryggen för att lägga av. Resten av kroppen däckade i golvet av smärtan.

Det riktigt roliga var att detta hände en halvtimme innan jag skulle på konferens. Två och en halv dag av sittande är ju inte direkt vad man ser fram emot när ryggen skriker.

Konferensen var annars riktigt riktigt riktigt bra. No Fluff Just Stuff, så det var bara tre parallella sessioner, men jag hade ändå ruggigt svårt att välja, varje session!

Nu hade jag ju lite svårt med sittandet, så det blev till att stå en hel del, och ligga en del. Som tur var är ju Johan kvar fortfarande så jag fick lite tips som gjorde att jag kunde överleva. Ska jag vara ärlig så hade jag åkt in till sjukan på Lördag morgon om jag haft bil, efter haltande lunchpromenad i snigeltakt så kändes det bättre så eftermiddagen gick bättre.

Bästa tipsen var att ha en hoprullad handduk med sig att ha i svanken och att ta promenader mellan sessionerna.

På Söndag morgon ringde klockan vid halv fem, och jag var så tacksam att få gå upp från golvet - kunde inte sova i sängen. Dr Claeson skulle springa America's finest half marathon och jag ville ju såklart se på. Vi kom iväg 5 efter frukost, men så fort vi svängde av highway så blev det kö, 5 på morgonen! Fast 9000 pers skulle ju till samma parkering, så det kanske inte var så konstigt. Vi insåg snabbt att det gick fortare för henne att gå till bussen som skulle köra henne till starten (bilarna skulle lämnas vi målet eftersom starten var avstängd för trafik). När hon ringde 10 minuter senare från bussen så hade jag rört mig 50 meter!
På väg till Point Loma där starten skulle gå så sa ryggen att nu jävlar har du suttit för länge, så det var bara att hoppa ur, ta smärtstillande och en promenad i soluppgången. Jag hann med en kaffe också innan det var dags att traska iväg till 3-mile checkpoint. Ganska snart kom de första löparna, och sen blev det bara fler och fler. Jag insåg plötsligt att det inte skulle vara helt omöjligt att missa Dr C helt och hållet, och mycket riktigt så var det hon som fick ropa när hon såg mig. Så det blev bara kort på ryggtavlan!

Andra stoppet kom jag någon minut för sent visade det sig, så jag missade henne precis (Det visade sig senare att det var en lång utförsbacke just innan, så mile-tiden var nästan 2 minuter snabbare där!). Efter 10 minuter stack jag iväg till 10:e mile och samma sak hände igen. Tur att en av oss kan springa och hitta gubbar samtidigt. Smart som man är (not!) hade jag korsat löpfältet för att inte behöva stå i vägen, men att sen hitta en lucka att halta tillbaka i var inte helt lätt.

Sen var jag tvungen att dra till konferensen, så jag missade målgången. Slutresultatet blev iaf 2:03:27, vilket jag tycker var skitbra men Dr Claeson tyckte nog att det var lite snöpligt att det bara var 3.27 från att komma under 2 timmar. Av 6588 startande kom hon på plats 2310, vilket räckte till plats 162 av 667 i sin åldersgrupp.

Imorgon bitti åker Johan hem, men Lydia stannar till på torsdag. Sen får vi klara oss till på Tisdag då Lisa, Siri, Josh och Nora kommer. Förhoppningsvis är ryggen ok till dess. Johan tror at t jag är bra om två dagar till och det känns faktiskt troligt med tanke på hur mycket bättre jag är nu.

Jakob överraskar oss förresten dagligen med att prata engelska med folk. Idag lekte han med en 6-årig amerikan som också älskar bilar. Nyckelorden car och crash kommer man iofs långt med, men han pratar faktiskt rätt mycket mer än så.

Viktor blir allt duktigare och mindre frustrerad han också. "Mamma Pappa sover fortfarande" sa han imorse. Jakob var förresten så söt; Viktor hade sprungit ut på balkongen och Jakob frågade "Var är vår söte Viktor idag då?".

Tiden går fort...

...när man har besök! Nåja, det betyder ju bara att vi har ett "riktigt" liv :)

Så historierna om San Francisco får vänta. Kolla in flickr för bilder, de säger ju mer än tusen ord, eller hur var det?



Getting rid of sand

På hemvägen fick vi uppleva en hel del kul, även om vissa grejjer var roligare att prata om än att uppleva:

- En pöl som kallades för sjö, den var väl lite större än umeå badhus ungefär. Med fascistiska badvakter som inte tillät Jakob att ha cyklop, varför?
- En campingplats vid en konstgjord "riktig" sjö, dit locals åkte för att festa, komplett tragiskt gräl där dottern skäller ut farsan för att han dricker, sen tog hon bilen och lite senare blev vi väckta av hans spyljud. Fräscht. Dagen efter snorklade jag och Jakob och såg fiskar, så inte bara tråkroliga minnen.
- Kings Canyon. Alltså den mannen. Eller vad sägs om nedan 1000m vägg?



Jakob and Viktor enjoying Kings river with North Dome in background

- Giant Seqoia. Vi hade ju hört att de var stora. Och vi hade sett bilder. Och vi hade ju redan sett redwood "på riktigt". Så vi räknade med att det inte skulle vara någon höjdare. Men Giant Seqoia är helt enkelt störst. Det går inte att fånga på bild, och inte tror jag det går med ord heller. Jäkligt kul att bli imponerad!



Exploring the inside of one big dead Seqoia

- En liten svartbjörnsunge som vi nästan körde på, den vände ner i riset i sista stund.

- En ranger som var grymt lik Beth i Open Season (Boog och Elliott på svenska). Hon måste helt enkelt vara förlagan!
- En hel del bäckbad. Det är något speciellt med att bada i glasklart vatten.



Another pool in kaweah river

- Barstow! En kär gammal patetisk stad, mitt emellan Las Vegas och Los Angeles. Ändå var vi så glada att få återse henne och känna hennes varma torra andedräkt. Det är 11 år sen.
- Mojave-öknen, det är något speciellt med att köra timme efter timme i öknen.
- Big Bear. Vi hade läst att det skulle vara mycket folk även på sommaren. Men vi tänkte ju att hur full kan en skidort vara på sommaren? Rätt full visade det sig. Vi hängde på ännu en fascistbadplats, där man var tvungen att göra ett simprov för att få simma utanför avspärrning!

Det var som det, det.

Lite semester, del 2

OK, som ni kanske minns så hade vi tagit oss till Cleveland national forest på fredagen och en av oss var inte utvilad på lördagmorgon.

Efter frukost tog vi beslutet att köra längs kusten, dvs 101:an och 1:an istället för snabbare men tråkiga I5. Problemet var egentligen att det inte fanns något kul ställe att stanna på förrän minst fem timmar bort. Längs kusten så innebar det ett ställe som hette Montana de Oro och såg lovande ut. Sagt och gjort, vi lät datorerna jobba. En dator körde filmvisning för barnen och den andra användes av andrepiloten för navigation och research. Vi fick dock aldrig tag i någon på Montana de Oro, så vi blev lite oroliga. Nåt bra alternativ fanns inte.

Efter ca 2.5h stannade vi för lunch. Vi kan verkligen inte det här med mexikansk snabbmat. Vi lyckades beställa 2 enchiladas med bara köttfärs och ost till oss = blä! Samt 2 till barnen med bara moskokta bönor och ost = kräk! Vi lyckades dock få lägga till sallad till köttfärsvarianten och då blev det faktiskt inte så dumt. Barnen beställde vi hamburgare till.

En timme senare rullade vi in i Santa Barbara och tog en längre paus. Bl.a. tryckte vi i oss pannkakor med jordgubbar och grädde - höjdarklass! Gott kaffe var det också. Santa Barbara såg fint ut, en mindre och mysigare variant av San Diego ungefär. Men vi hade en bit kvar, så in i bilen och sen körde vi tre timmar till och kom fram till Montana de Oro ca 17.30.

Vår oro besannade sig genast. Överallt stod lappar om att endast reservation gällde. Men det verkade finnas nåt som kallades environnmental camp som inte gick att parkera vid och inte hade rinnande vatten, det kan väl ingen amerikan välja? Nä, det verkade inte så. E3 var tom, men även här stod en lapp om böter utan reservation. Nåja, vi deppade inte utan åkte ner till stranden och lagade middag och börja fundera på om vi inte kunde fultälta. Precis när maten var klar såg vi en ranger som efter lite snack lät oss stanna i E2. YES! Det var som att matchen vände.



Dinner in Montana de Oro

Vi packade vår racervagn med madrasser, täcken, kuddar och tält och rullade iväg en dryg kilometer. Vädret var lite ruggigt och campingplatsen var riktigt mysig - perfekt! Jag sov som en klubbad säl den natten. Det enda som hördes var vågorna från havet. Inte tillstymmelse till bil!




Somehow it´s more fun to play than help dad collapse the tent. Although pitching the tent is fun!

Dagen efter hade vi en helt suverän förmiddag med lek och lite äventyr bland sanddyner och hav. Dessutom var vi ensamna, vilket vi inte varit bortskämda med runt San Diego.



Dunes and waves in Montana de Oro




Buttsurfing in sandcoloir, Montana de Oro. Check Viktors eye!




Well, I guess I just kinda liked this stuff.

Efter lunch somnade killarna i bilen och vaknade inte förrän strax innan Big Sur. Big Sur var varit väldigt nära att brinna ner förra veckan. Både människor och bibliotekens originalexemplar evakuerades. Hela området luktade brand. Otroliga ytor var nedbrunna. Men husen stod kvar och vi fick oss en gofika och kunde strosa runt i en slags konstnärsträdgård full av tankeinspirerande konst.




Cool artstructure in Big Sur

En timme senare kom vi fram till Monterey. Här fick vi plats på campingen som låg i princip mitt i stan. Från tältet var det kanske 50 meter till lekplatsen med bara gräsmatta emellan. Killarna var i sitt essä. I skymningen käkade vi nyköpt paketglass och tittade på ett gäng rådjur som kommit fram och börjat beta gräsmattan.



Campground in Monterey, with playground nearby!

Måndag förmiddag gick åt till Monterey akvarium som var riktigt riktigt kul! Framförallt fanns en trevåningars stor sektion med kelp forest komplett med i princip allt liv (inga däggdjur) som fanns i havet utanför Monterey. De hade till och med artificiella vågor. Det var nästan, men inte helt olik känslan av att dyka. Med tanke på killarna så uppskattade vi de många pedagogiska lekplatser som fanns utspridda. En höjdarförmiddag det med.

Killarna sov större delen av de två timmarna till San Fransisco och vi körde rakt på vandrarhemmet där en valet parking tog hand om bilen. Vandrarhemmet var en upplevelse i sig. Ett hotell som sett sina bästa dagar. Antika element. Mögel i badrummet, men väggarna i sovrummen är till synes nymålade i en härligt ilsken grön färg. Hissen fungerar sporadiskt, och vi bor på sjunde våningen. Fast det är ju rätt bra träning att bära upp 15 kilo trötta barn på varje arm uppför sju trappor. Både mentalt och fysiskt. Bäst i alla fall att trafikljudet bara hörs i vårt rum, i killarnas rum är det nästan helt tyst = sovmorgon :)

Vi hade bestämt träff med Christina och Tobias på Rainforest cafe kl. 17 och vi tyckte verkligen att vi skulle hinna. Men det gjorde vi såklart inte. Väl en halvtimme sen så var det iaf ett häftigt ställe, med vattenfall, mekaniska gorillor, elefanter, jättefjärilar, akvarium, och alla väggar klädda med djungelväxter. Problemet var bara att de där gorillorna skakade i sina palmer och utstötte argsinta ljud samtidigt som ljus och ljud simulerade åska och blixt. Viktor som faktiskt hanterade havet utan problem i Montana de Oro brast i hejdlös gråt. Vi halvsprang till akvariet som tog upp hela hans vy på nära håll, men så fort jag föreslog att vi skulle gå därifrån så grät han "titta fiskar! titta fiskar!". Det gick bra ett tag när vi bytt bord till ett längst från gorillorna, men nästa åskväder så brast det igen. Så när Dr. Claeson ätit klart tog hon över och jag kunde äta. Efterrätt fick vi skippa, de hade en glassvulkan som såg grym ut, men jag antar att jag fått min beskärda del glass ändå.

Jakob å andra sidan älskade stället, suprise suprise :)

Vi gick sen hela vägen hem, eftersom de där coola "cable cars" som dras av vajrar i vägen via en bromsmekanism var helt överfulla.

När killarna somnat tog vi ett muffinparty på rummet som plåster på efterrättsåren.



Muffinparty in the hostel after kid bedtime :)

Å där var vår gemensamma semester slut i några dagar, medans Dr. Claeson går på konferens har vi undersökt vad San Fransisco kan erbjuda när det gäller lekparker, men det får bli en annan historia...

Lite semester, del 1.

Dr Claeson har äntligen lyckats få loss lite semester - en hel dag! Hon är nämligen på konferens i San Fransisco och då tog hon ut en dag för bilkörning. I rättvisans namn bör nämnas att hon faktiskt tänkt ta en vecka ledigt på vägen hem, så då får vi äntligen semester på riktigt.

Vi hade räknat på att komma iväg vid lunch fredag och komma fram vid lunch måndag. Viktor är inte helt inne på det här med att sitta still i bilen ännu, så några längre pass än tre timmar i stöten är inte helt kul.

Nu blev det inte riktigt så, på morgonen hade vi nämligen fått mail från vår kära resesäljare att hon bokat fel, och att Viktors biljett inte skulle funka hem eftersom han numera är två år. Enda sättet att lösa detta var att åka till flygplatsen och köpa en ny biljett, ursäkta så mycket för besväret. Som tur var ringde vi till United först och fick hjälp av en lysande tjej. Hon lyckades boka en enkelbiljett till Viktor för bara SEK 4400 och vi skulle få dra av de SEK 700 som hans förra säteslösa biljett kostat. Det enda jag behövde göra var att lyssna på en hemsk musikloop i 45 minuter. Vi andades ut, eftersom vi förväntat oss att vi skulle åka på en tor-biljett för 10000 eller nåt.

Det var förståss ett krux till; vi var tvungna att hämta ut biljetten mellan 16 och 20 samma dag. Så att komma iväg till lunch blev lite svårt.

Vi stack till REI istället och köpte på oss ett tvåplattors gasolkök och lite tjejkläder som av någon anledning alltid smiter med därifrån nuförtiden. Misstänker att Dr Claeson mailar för mycket med fru Malm.

Väl på flygplatsen var det givetvis en timmes kö, men det tog iaf inte längre tid än en timme, så vi hann iväg till McDonalds och kom iväg från San Diego vid 19-tiden. Som tur var hade vi planerat 1.5h bilkörning så vi hann slå upp tältet i Cleveland national forest precis innan mörkret fallit.

Campingen verkade lovande. Den låg bredvid en väg som stängde över natten. Med stängde menar jag att det fanns skyltar som sa att den var stängd. Fast nu är vi ju i Californien, och tydligen gör alla som de vill här. Iaf de som har högljudda motorfordon. Konstigt nog var det bara jag som sov dåligt, annars brukar jag sova tyngst.

Dagen efter var väl inte sådär skitkul. Forsättning följer...

Sönkmyrsbesök

Ujujuj! Dagarna rasslar på :)
I fredags hämtade vi Christina och Tobias på flygplatsen och när vi kom hem så blev det lite ordentligt frossande i svenskt smågodis, svensk choklad och svenskt skvaller.

Dagen efter rivstartade vi med snorkling på morgonen i La Jolla Cove. Det var faktiskt första gången som vi snorklade här, och första gången som Tobias snorklade någonsin! Vi hade tur, vågorna var små så sikten var förhållandevis bra. Resultatet visas i följande film. :)



Efter snorklingen käkade vi thaimat till lunch och kollade sen in La Jolla. Vi testade även The Cave Store, där vi inte varit förut. Det coola var att två kineser grävt en tunnel för hand på 1800-talet från affären (som fanns då) ner till en grotta vid vattnet. Dock var inte utsikten från grottan ut mot havet nåt speciellt.



In the cave of the Cave Store

Vi kollade även in sjölejon, pelikaner, sälar, jordekorrar, fåglar, etc.

Vi stack till Old Town på middag där jag beställde in ett riktigt lågvattenmärke, nån slags fläskgegga mellan hamburgerbröd. Jag fattar inte hur samma ställe kunde producera en välsmakande fiskrätt som Christina skänkte mig resterna av. Vi kom hem och däckade.

Söndagen tog vi det lite lugnare och softade runt i Balboa park. Killarna och jag fastnade dock vid fontänen en dryg timme. De och andra barn lekte sig dyblöta istället för att njuta av museum. Ska fundera ut nåt bra sätt att uppfostra dem till att bättra sina prioriteringar. :)
På eftermiddagen var det koncert i parken utanför oss. Madison hälsade på och hon och Jakob ville till poolen. Men Viktor ville digga ett tag till. Efter musiken blev det grillade burgare vid poolen.




Organ concert in Balboa park, some more into it than others


Måndagen blev det Seaworld, och tro't eller ej, men trots att detta var mitt tredje besök så var det bara hälften jag sett förut. Jag och Viktor kollade in en ny lekpark när de övriga gick på Shamu. Viktor sa redan hemma: "Shamu, INTE!", och repeterade oroligt detta mantra även efter de andra sett showen. Han har också oförklarligt blivit rädd för havet senaste veckan. Innan middag hämtade vi Dr Claeson och sen blev det god seafood på Top Of Fishmarket på Embarcadero.

Tisdagen gjorde vi en biltur till Cuyamaca och bäckbadade. När det var sovdags för Viktor körde vi vidare till västernhålan Julian. Riktigt kul liten håla med autentiska västernskyltar och turistiska små butiker. Mest känt för sin äppelpaj, och Christina såg till att vi gick till namnkunnigaste stället. Pajen var himmelsk och stället lungt, mysigt och hade hammock. Det var lite synd om mig som var tvungen att äta upp Viktors paj - han ville bara ha glassen.




Enjoying the sweetwater in Green valley, Cuyamaca


Onsdagen blev det lite tomt som vanligt när någon åker, men nästa helg kommer farmor, faster och Johan. Dessutom ska vi träffa Christina och Tobias i San Fransisco på måndag...

Fanuel Park och poolfilm

I onsdags hade vi svenskträff i Fanuel Park en kvart härifrån. Det var faktiskt första gången som vi besökte en strand i Mission Bay. Generellt sett är stränderna här "inne" (i motsats till stränderna "ute", dvs direkt mot Stilla Havet) lite mer artificiella vilket inte har lockat oss. Lekparken var dock rätt kul verkade det som. Jakob och Luke har träffats en gång förut, men den här gången verkade de ha jättekul ihop.




King of the Beach, Fanuel Park


Jag har velat köpa ett undervattensskydd till min kamera i flera år, men tyckt det varit för dyrt. Nu när Jakob och Viktor spenderar så mycket tid i vattnet och priset var billigare (ca 1000 SEK) så slog jag äntligen till. Så räkna med undervattensbilder framöver :) Här kommer en film på Jakobs framsteg i poolen:



För övrigt sa Jakob nåt rätt träffande i bilen på väg hem från Anna-Saras jobb i fredags. Anna-Sara hade lite dåligt samvete över att hon slutat en timme tidigare. Då sa Jakob: "Mamma, varför har du dåligt samvete idag igen?"

Två lekfilmer

Jakob och Viktor har kommit på att det är otroligt kul att leka med sängkläder. Helt ok, så länge det är deras sängkläder :)




Ett av våra favoritställen att äta middag på är en mall på Del Mar Heights. Här finns en fontän med en "amfiteater" runt. Vi brukar börja med grekisk middag och sen köpa efterrätt på Coldstone med kaffe till. När glassen är slut sköter killarna för det mesta sig själv, så vi får en chans att dricka kaffe och prata

Bullfrog

Kollade in youtube och hittade ett antal bullfrogs (jättarna vi hörde i Palomar Mountain) att lyssna på. Bör avnjutas på hög volym - för att förstå hur högt det faktiskt låter!

Palomar Mountain

Dagen efter Independance day sov barnen länge - till åtta! - och sen tog vi det rätt lungt på morgonen innan vi började packa för en tälttur till Palomar Mountain. Det blev lite stressigt att hinna iväg till lunch vilket gjorde att vi glömde något rätt väsentligt. Nåväl, vi kom iväg till slut och kunde handla mat, käka McDonalds och slutligen en snabbis förbi REI för att köpa gasol och en kepa till Dr. Claeson.

Det tog knappt 1.5 timme innan vi kom fram till Palomar Mountain State Park. Vi försökt boka tältplats på nätet, men det var fullt. Men vi hade tur och fick sista platsen som någon lämnat återbud för. Killen efter oss i kön fick åka och tälta någon annanstans. Glada i hågen körde vi bort till campingplatsen. Så fort vi öppnade bakluckan kom jag på att jag inte packat in tältet. Dr. Claeson trodde först att jag skämtade, men så var det tyvärr inte. Jag hade tagit fram tältet ur garderoben, men sen hade det trillat ner bredvid sängen. Så vi såg det inte någon av oss när vi tog sista kollen. Det blev lite tryckt stämning, men Viktor och Jakob njöt i skogen. Vi tog oss i kragen och en fika och gick sen iväg på en naturstig på någon mile.



Nästan som hemma, Palomar Mountain

Både Viktor och Jakob njöt hela vägen. Kändes lite som skogen hemma, fast träden var mycket större. Och antalet arter var mycket större. Men känslan var lite densamma.



Old burntout tree, Palomar Mountain

Stigen gick till Duane Pond, vilket var en liten göl full med bl.a. sjögräs, odlad fisk och jättegrodor. När vi gick runt gölen så hörde vi något som lät som en brunstig get eller nåt från andra sidan. När vi gått runt halva gölen så hade den brunstiga geten flyttat sig till vad som nu var andra sidan av gölen. Vi började ana. Ett kvartsvarv till och vi var säkra. Det var jättegrodorna som lät! Jag stod länge och försökte filma eller fota en groda men det krävdes tyvärr lite riktiga objektiv för det.

Det var nu dags för middag och när solen gick ner så vaknade myggen. Den tanke vi hade på att sova i bilen byttes nu mot tankar om två övertrötta barn dagen efter en natt av svett och trängsel parat med kliande. Vi sålde vår ved till de mexicanska tältgrannarna och fick samtidigt lite tips på andra ställen i närheten som vi måste kolla in. Sen for vi upp på och tittade på solnedgången.



Sunset from Boucher lookout, Palomar Mountain

Medan solen sakta föll ner i havet sprang Viktor och Jakob och lekte med en kille i Viktors ålder. Långt därnere i dalen började neonskyltarna på indianernas casinon synas, och längre bort såg vi allt upplysta städer. Vi såg en hel del av Schwarzeneggers rike däruppifrån. En klar dag kan man se ända till San Diego, men det är väldigt sällsynt med klara dagar i Juli.

Morgonen efter sov killarna återigen till åtta, och vi ångrade inte att vi åkt hem. Men, We'll be back...

Independence day

4th of July började med att jag gick upp ca 4.30, åt frukost och körde till Coronado för Independance day 15k run. Fast jag var framme vid Tidelands Park 5.15 på morgonen så var parkeringen halvfull (full 5.30) och ett gäng tält och grillar var uppsatta redan. Läste dagen efter i tidningen att folk övernattat utanför state beaches för att vara först på stranden och kunna välja bästa platsen. För de flesta verkar det som att dagen består av två saker: Grilla på stranden/parken och titta på fyrverkerier.

Efter registrering så fick jag en t-shirt med frihetsgudinnan och två fighterjets på. Lite senare berättade speakern ungefär att:" Today we celebrate freedom, but remember that freedom does not come for free! You got to fight for it!". Tydligen går frihet och krig hand i hand. Precis innan start spelades Star Spangled Banner, varpå i princip alla satte en knuten högerhand över hjärtat. Inte jag, men jag applåderade pliktskyldigast efteråt. Coolast i startfållan var en gravt synskadad dam på ca 60 som sprang helt utan hjälp, förutom en blindkäpp då. Några vältränade gubbar i min ålder undrade om hon verkligen skulle springa 15k, kanske 5k? Närå, hon stod rätt placerad, rätt åt dom :)

Efter loppet for jag hem och efter en andra frukost åkte vi iväg till Embarcadero och käkade lunch på restaurangen nedan.


Restaurang, Sea Port Village.

Stället är otroligt fint. Vi satt vid fönstret och såg ut över hela Mission bay. Det kändes som att hela stället gungade när vågorna kom in under oss. Maten var ok, men inte mer. Vi förstod först inte varför måsen satt där den satt, men när Jakob upptäckte att det gick att sticka ut brödbitar under fönstret så förstod vi.



Big fat bird. Lucky for Jakob there's a window in between. Seaport village.

Vi tog en båt till Coronado och tog oss fem minuter innan vi fick stanna vid en liten strand som nästan var tom. Konstigt! Nåväl, efter två timmar av sand, vatten, och krabbor tog vi båten tillbaka igen. Det var mycket mindre folk än vi väntat, men det märktes på kön till båten att det var nåt på gång.

Sen åkte vi till Anna, Ryan och Madison och åt middag i gott sällskap innan vi körde ner till deras nya ställe och gick därifrån till La Jolla Shores där det var dags för fyrverkerier. Stranden var helt fullpackad och tidvattnet var på väg in, så stranden blev mindre och mindre medans vi väntade. Folk blev blöta helt enkelt. Vi hade ju sandaler, värre var det för killen i svarta loafers :) Jakob och Madison satt säkert i racervagnen och pratade. När fyrverkerierna satte igång blev Viktor jätterädd så han och Anna-Sara gick till Subway och tog en macka istället. Fyrverkerierna höll på länge. Alltför länge tyckte vi, hade varit roligare om tempot varit lika högt som under finalen hela tiden.



Watching 4th July fireworks, La Jolla Shores


Sen bar det iväg hem, åsså var det slut på den oberoende dagen!