BAMM 2015

- Vänta nu, ska ni springa 70 istället för 50? Ni ska alltså byta upp, inte ner?

När vi hämtar ut nummerlapparna för BAMM så har vi äntligen bestämt oss, vi ska springa BAMM 70 i år, istället för 50 som vi anmält oss till. 70 km fågelvägen över två dagar. Men eftersom vi inte kan flyga så blir det troligtvis närmre 90 km, och enligt höjdprofilen 5002 meter stigning över två dagar. Att gå från Kebnekaise fjällstation till sydtoppen via västra leden är ungefär 1400 meters stigning. Trots att vi klarat BAMM 30 en gång, och BAMM 50 två gånger så är vi nervösa och har svårt att somna. Ska vi verkligen klara det på under 10 timmar per dag?

Dag 1 

Klockan ringer 06.00. Dags att gå upp och käka pasta med köttfärssås. Tidigare år har vi alltid gått bättre dag två, och vi tänker att det kan bero på att vi ätit frystorkat till frukost. 06.30 knallar vi iväg och hämtar kartorna. Det är alltid lika kul att fundera över vägval och svårigheter. Första kontrollerna ser rätt raka ut, men till 5:an finns några vägval, och sexan kan bli klurig om molnen ligger kvar. Avslutningen ser tuff ut, speciellt 12:an. För två år sen blev vi stillastående i det området i regn och dimma och fick ta på oss allt vi hade för att inte bli för nedkylda. Förhoppningsvis har vi lärt oss något av det.

Klockan blir snabbt 7 och nervositeten stiger. Har vi med oss allt? Har vi tillräckligt med energi med oss? Kommer vi klara dagens etapp på under 10 timmar? Sitter nummerlapparna?

Tio minuter kvar till start, vi kramar om våra söner på 9 och 11 år som stannar i Björkliden med farmor. De är uppspelta, känner av stämningen hos över 600 tävlande som nu drar sig mot starten.

08.00 går starten och vi rusar iväg med alla andra mot färdledarleden och första kontrollen. Det är trångt och alla är ivriga, alla klasser ska till samma första kontroll. Det gäller att inte gå för hårt, vi ska förmodligen hålla på över nio timmar idag. Försöker hitta rätt tempo för båda. Fokus i början är på att hitta smartaste vägen och inte tappa bort varandra i trängseln. Det är svårt att fokusera på egna vägval, lätt att dras mot andra lag längre fram. Det går snabbt och smärtfritt till första kontrollen, om än lite störande att stå i kö för att få stämpla. Sen är det utför till andra, och nästan hälften av lagen, de som kör 30, viker istället av uppåt mot sin andra kontroll. Andra kontrollen tagen. Nu gäller det att fokusera ytterligare på orientering och vägval, för nu tunnas det ut ordentligt när 142 lag i 50-klassen går mot sin tredje kontroll. Bara 29 lag kör BAMM 70, och följer vi bara strömmen tar vi inte in på dem framför.

Vi påminner varandra om energi, varje halvtimme försöker vi få i oss något. I år går jag huvudsakligen på Bounty och Swebar. Det är lätt att glömma bort att äta, speciellt som det är lite jobbigt att andas medan man tuggar J

På väg till femman, en sjö på 900 meter, gör vi ett dåligt vägval, istället för att gå rakt upp och rakt ner över en rygg går vi runt för att slippa ta höjd. Men på skrå ovanför Kopparåsen är det stökigt med många små branter och vi måste leta oss fram i långsam takt. Vi tappar ca 10 minuter och har nu ett gäng nya herrlag framför oss efter kontrollen. Mot sjätte kontrollen går vi upp i molnen och sikten försvinner ner till ca 100 meter. Det blir svårare att orientera och vi håller noga koll på höjdklockan. Vi försöker hålla oss ca 20 meter över sjön för att lättare hitta den, men vi har tur och springer rakt på kontrollen, och nerför mot sjunde kontrollen är vi före några av herrlagen vi sett tidigare.

Åttan är enkel och syns på långt håll, men på väg mot nian så tappar Anna-Sara plötsligt vattenflaskan i bäcken när hon ska fylla den. Bäcken är brant och flaskan försvinner snabbt nerför en hal svahäll. Shit! Jag trippar så fort jag törs nerför svahällen och 20 meter senare har jag tur och får tag i flaskan som stannat av i ett bakvatten. Puh!

Efter nian så går vi upp mot Kärketjårro in bland molnen, och här är det många lag igen. Vår tia är 50-klassens sista. I dimman går tiden långsammare och det är svårare att bedöma terrängen. Små formationer på nära håll ser ut att vara stora formationer längre bort. När vi går förbi ett herrlag i 50-klassen säger en kille:

-       Nu har jag trott att jag var framme på toppen tre gånger! Är vi aldrig framme?

Jag kollar höjdklockan och tiden och svarar att vi bara kommit halvvägs från förra kontrollen. Känslan av att tiden går långsammare håller i sig. Det är stressande att inte se och flera av lagen håller ihop i grupper. Ibland stannar en hel grupp och står still över kartan innan någon tar mod till sig och börjar traska igen. Till slut ser vi kontrollen. Yes!

Efter det tillfredställande pipet av registreringen fortsätter vi i samma riktning samtidigt som jag tar ut ny kompasskurs. Brukar göra det i förväg men kontrollen dök upp så snabbt i dimman att jag inte hann. Men något är fel. Enligt kartan ska vi fortsätta i nästan samma riktning och i svag lutning. Enligt kompassen ska vi vika av nittio grader åt höger mot något som ser ut som brant utför. Jag tar ut kompasskurs igen. Samma resultat. Jag noterar en bubbla i kompasshuset och frågar Anna-Sara vart hennes kompass visar, hon pekar åt samma håll. Jadåså. Sist vi fastnade häruppe så litade vi inte på kompassen, vi tänker inte göra om samma misstag igen. Branten är såklart inte särskilt stor och snart känner vi oss trygga igen. Kompass och karta stämmer med omgivningarna och plötsligt spricker det upp lite och vi får en kort blick av närmsta kilometern.  Det känns som en belöning.

Snart är vi omgiven av dimma igen, men inte ensamma, två herrlag hänger med. Känns rätt tryggt. Kollar klockan, vi har varit ute i snart sju timmar. Grymt, då har vi gott om tid! Vi kommer upp på en kam som långsamt sänker sig, vilket stämmer med kartan. Men vi går långsamt. När vi kommer till en brant så luras dimman igen. Branten ser avgrundsdjup ut och jag börjar tro att vi gått förbi toppen. Kollar en gång till – det borde inte gå att se 150 meter neråt när man bara ser femtio meter vågrätt. Vi börjar ta oss ner och djupet visar sig vara typ 10 meter. Nu stämmer allt och vi kommer snart upp till toppen och jag gruvar mig lite för nästa kontroll, i onödan ska det visa sig. Vi tar säkra vägen över en topp på vägen, ny kompasskurs och snart är näst sista kontrollen tagen.

Allt blir så mycket vackrare när vi kommer ner under molntaket och trots att vi har långt kvar känns det som att vi kommer klara det. Vi känner oss fräscha och vid gott mod. Inga större misstag. Jag trycker en gel för att få lite extra energi inför avslutningen. Det går som en dans upp till sista kontrollen och vi ser snart nattlägret nedanför oss. Normalt sett vill man ju inte se så många tält i fjällen, men nu är det en vacker syn. Vägen ner är dock inte helt självklar och lite mer spännande än önskat. Jag tvekar vid ett sva som brantar av till brant nedanför oss. Om vi tappar fotfästet här blir konsekvensen garanterat ett brutet ben. Anna-Sara tvekar dock inte utan springer snabbt förbi och hoppar ner på snöfältet på andra sidan.

Det känns som en seger att springa genom tältlägret, vi har mer än en halvtimme kvar  och gör vår första dag på drygt 9.25. Så skönt! Då säger funktionären:

-       Ni ligger trea!

Va? Vi ber honom repetera, och vi ligger tydligen trea. Vilken bonus! Inga fler mixlag kommer in under 10 timmar, av sju stycken är tre kvar. På herrsidan klarar 14 av 21 herrlag tiden. Enda damlaget Tvillingarna Elkott kommer in med dryga minuten tillgodo. Josefina och Björn har ett ointagligt försprång på två timmar. Björn föreläste igår ungefär ”Gör det inte ont så springer du antagligen för sakta”. Ont har vi inte haft, så vi kanske får ta i lite mer imorgon, nu när vi vet att vi orkar.

Vi hittar snart en helt ok tältplats och drar igång två Adventure Food Gulyás, det är konstigt hur gott frystorkat kan smaka när man är hungrig. Jordnötterna smakar himmelskt, men jag grämer mig över den lilla påsen med stekt fläsk som ligger kvar i kylskåpet. Tiden går fort när man kommer in sent, det är redan dags att hämta ut kartan för morgondagen och vi får höra att det troligtvis blir sol hela dagen. Vågar inte tro det, men det vore ju grymt!

Eftersnacket med alla andra lika tokiga människor i nattlägret är halva nöjet med BAMM. 600 pers som de flesta också är insnöade på fjäll, kartor, vägval, placering, mat, utrustning, vikt på utrustning, osv. Oavsett vem man pratar med så är humöret på topp och alla har något att berätta, även de som fått slita. SuperSundarna hade sprungit in på andraplatsen i Mix 70 och ligger 50 minuter före oss. Klanen Hägglunds från Sandviken har tre lag i Mix 50 varav ett har tagit kontrakurs på sista kontrollen och därför totalt sprungit över 45 kilometer dag 1! Vi skämtar om att de såklart ska köra 70, vi har ”bara” sprungit 44 km och 3200 höjdmeter idag. Jens och Hannes som springer för första gången har gått bra i Herr 50. Marie och Hanna ligger trea i Dam 50. Stefan och Katarina har låtit bli att tömma pinnen innan registrering som ifjol, och har i år fått en tid! Det ryktas att Hellner sprungit bort sig efter sista kontrollen. Alla har en dag fylld av upplevelser och äventyr i bagaget och det känns som att det här är helt rätt ställe att vara på just nu!

Vi vill inte sluta hänga, men klockan närmar sig 21 och vi kryper in i tältet och trycker två Blå Band kycklingcurry. Sen är det gonatt.

Dag 2

Upp klockan sex igen. Solen strålar, men det blåser kallt. På med köket, mera frystorkat. Real Kebabgryta är helt ok, men Trek’n eats Pasta med sojabolognese går knappt ner. Kaffe. På med alla kläder. Toalett = Stå i kö. Länge. Packa. Precis i tid till för att hinna packa ner överdragskläder och dunjacka innan starten 8.00. Känns inte som att vi ska bli varma i bara tights och underställströja, men det tar inte lång tid när startskottet väl gått. Trångt igen, och inte så mycket mer att göra än att följa strömmen upp till första toppen. Sen glesar det ut, redan andra kontrollen är bara för 70. Björn och Josefina drar förbi, de har tagit in en kvart på en knapp timme. Grymt.

Vi möter snart Björn, Josefina, ett herrlag och Sundarna på väg från andra kontrollen. Vägen till trean är rättfram i det soliga vädret och vi börjar ta in hur vackert det är med vitklädda toppar åt alla håll. Det går bra utför ner mot Kårsavagge och vi springer ikapp ett par herrlag. Men otroligt så vackert det är. Vi har aldrig varit längst inne i Kårsavagge, och det här är en av belöningarna med 70-klassen som vi räknat med – att få se ännu mer av området. Fast just i år är jag lite avundsjuk på 50-klassen som har en kontroll uppe på Biran idag. Måste vara otroligt läckert att få springa på en kam ovanför trollsjön och Kärkevaggi åt ena hållet och Kårsavagge åt andra. Vi var ju där igår, men med typ 50 meters sikt.

Ner till två solnjutande funktionärer och en brädhög som står som förfallet vindskydd på kartan och kontroll fyra. Sen på skrå upp mot en liten sjö som visar sig vara mer åt vattenfallshållet. Någon sjö ser vi i alla fall inte. På vägen dit springer Hellner förbi med kamrat i släptåg, vi anar revanschlusta. Nu är det lite längre till nästa kontroll och vi ska försöka hitta in mellan två branter på skrå ovanför Kårsavagge. Det är otroligt vackert och för det mesta lätt att springa på renstigar trots att det går på skrå. Vi får dock klättra lite för att ta oss förbi en brant och sen bär det över ett snöfält som är lite för brant och hårt för att det ska kännas helt avslappnat. Plötsligt drar de två herrlag i 50 och 70-klassen som vi ser framför oss ner mot Kårsavagge och vi undrar varför? Blir lite osäker en kort stund men vi ligger helt i rätt höjd och riktning så vi kör vårt eget race. När vi sedan når Latnjavággi och ser framåt så är det helt tomt på lag, däremot har vi en ren till höger. Skumt. Nåja, de kanske faktiskt hunnit så långt att vi inte längre ser dem. Vi fortsätter mot kontroll sex och får se tre fjällabbar lyfta på nära håll. Efter en trekvart upptäcker vi Sundarna, men bakom oss! Det visar sig att de också gått lite upp och ner ungefär där vi såg herrlagen försvinna. Uppe vid sexan träffar vi Jens och Hannes som gått förbi ovanför oss utan att vi sett dem, det är varmt och sjön inbjuder nästan till bad. Istället fyller vi flaskorna och trycker i lite resorb.

På väg ner mot sjuan möter vi Josefina och Björn igen, börjar bli lite komiskt. Det är lättsprunget men Anna-Sara har fått ont i knät och det funkar dåligt utför. På väg tillbaka från sjuan en timme senare går det plötsligt bättre och vi tar ikapp luckan till Sundarna och herrlagen. Här träffar vi Björn och Josefina ännu en gång, och nu är det komiskt.

På väg till åttan tar vi lite mer höjd än lagen runtom och kommer ett par sekunder före till kontrollen. Nu är det lite spännande igen, närmsta vägen till nian går söderut mellan två branter och man ser ut att kunna hålla sig på 1300-meterskurvan hela vägen. Det visar sig dock att branterna mer eller mindre sitter ihop och vi måste ta höjd för att hitta en säker väg ner. Vi verkar göra ett bra vägval ner för branten, vi kommer ikapp ett herrlag som sprungit förbi och nyss låg ett par hundra meter före. Efter nian försvinner de dock när det börjar gå utför och vid tian är Sundarna ikapp.

Vi pratar en hel del på vägen ner, vi vet nu att vi kommer att bli trea och de kommer bli tvåa, och vi kommer att komma in på tid. Ingen stress. Vi har tid att njuta. Kroppen känns bra, full av energi och lagom lutning utför gör det enkelt att njuta av löpningen ner mot Torne träsk. Nästa kontroll ska ligga i en bäckkorsning på ca 700 möh, men när vi kommer till en bäckkorsning vid ca 700 möh så finns där ingen kontroll. Det kommer direkt en bäckkorsning till, men ingen kontroll. För säkerhets skull springer jag ut till kanten av bäcken och tittar ner, och jodå, där är kontrollen, undangömd nedanför kanten, men ändå väl synlig. Vi inser senare att några av herrlagen vi sprungit och pratat med under dagen tagit runt två timmar på sig till den här kontrollen som för oss tagit en halvtimme. Tyvärr träffar vi inte på dem på Bammketten, men gissningsvis har sprungit förbi kontrollen och fått leta ett bra tag.

Vi fortsätter ner mot näst sista kontrollen tillsammans med Sundarna och snart är vi förbi och drar över bäcken in i liftspåret ner till sista kontrollen. Det diskuteras friskt senare på kvällen om nödvändigheten av att behöva springa uppför slalombacken på slutet, men det ger åtminstone publiken tid att hurra. När sönerna ropar och klappar händer och springer ner för att möta oss känns det förbannat bra helt enkelt. De springer bredvid oss på lätta ben, farmor ropar ”Spurta!”, men vi väntar med det tills det planar ut och vi får med oss killarna hela vägen in i mål. Alla floskler man kan komma på stämmer. Det här är livet.

Vi klarade det faktiskt. Vi har sprungit nästan 90 kilometer och 5300 höjdmeter, vilket motsvarar Kebnekaise tur och retur nästan fyra gånger om. Kroppen känns oförskämt fräsch, även om vi har ömma knän ett par dagar. Om vi anmält oss till nästa år? Självklart!

Målfotot blev familjebild - något kul kroppshållning för att nummerskyltarna skulle synas :) (bamm.nu)

Stämpling på Kärketjårro, kontroll 10 dag 1 (bamm.nu)

Nattlägret med toalettälten i mitten till vänster och målgång på andra sidan sjön vid pumpstation (bamm.nu)

På pallen! (bamm.nu)

GPS-trail dag 1

GPS-trail dag 2

Tarrekaise - tvådagars fjällöpning

Tvådagars löptur på Tarrekaise-massivet

I direkt anslutning till Kvikkjokk ligger Tarrekaise, med Tarradalen och padjelantaleden i söder.
Det blev en spännande och något stenig tvådagarstur som Tarrekaise bjöd oss på. Vi försökte hitta en tur på ca 25 km per dag och ca 2000 höjdmeter. Turen vi gjorde blev ca 60 km och 2800 höjdmeter, en aning längre än vi tänkt.

Dag 1	Kvikkjokk - Vallespiken - Biernnagáisse	26 km, 2000 höjdmeter (ca 7h)
Dag 2	Bádurgårsså* - Tarrekaisestugan - Njunjes - Kvikkjokk	34 km, 800 höjdmeter (ca 7,5h)

OBS!
*Nedgång via Bádurgårsså kan inte rekommenderas. Skulle kalla den mycket avancerad, och hade det inte varit strålande sol så hade vi fått vända. Det är svårt att hitta en tillräckligt säker väg i den smala ravinen, med branta lösa väggar.
Båtskjuts behövs för att ta sig över Gamajåhka (Kvikkjokk).


View Larger Map

Dag 1 Kvikkjokk - Vallespiken - Biernnagáisse

Vädret var ungefär så bra som det kan bli, 25 grader i skuggan och strålande sol. Efter en kort tur med båt så började vi springa uppför stigen mot Prinskullen, och väl där är man ovanför björkskogen och kan enkelt fortsätta upp mot Vallespiken.

Att springa uppe på Vallespiken kräver att man håller tungan rätt i mun, det är väldigt stenigt. När vi passerat toppen på Vallespiken följde vi kammen tills den var så pass flack att det gick att gå ner. Vi tog sydostkammen upp till Biernnagajsse och sprang sedan via Tjiláktjåhkkås ostkam ner till 1000 meter där vi hittade en perfekt tältplats.

Vi kom inte fram förrän ca 21.30 så det blev snabb tvagning, även om solen fortfarande värmde lite så var det inte längre några 25 grader :) Att ligga i sovsäcken och titta ut över 2000-meterstopparna i Sarek i midnattssol var helt enkelt magiskt.

Dag 2 Bádurgårsså - Tarrekaisestugan - Njunjes - Kvikkjokk

Vi var lite less på all sten på kammarna och ändrade därför vår ursprunliga plan att traversera ryggen mellan Duolbba och Gasskájvo. Istället tänkte vi ta oss ner till padjelantaleden via Bádurgårsså vilket dock visade sig lättare sagt än gjort.

Efter att legat och gonat oss i morgonsolen tog vi oss upp 500 höjdmeter till passet norr om Malmmatjåhkkå och sprang sen ner längs bäcken vilket gick bra ner till 1000 meter. Här gick det inte längre att följa bäcken som hade grävt ner sig mellan branta lösa bergssidor. Vi hade sett på kartan och var förberedda på att i värsta fall få vända, men vi lyckades ta oss upp till beväxt fast mark och tog oss till slut ner jokken igen och belönades med ett vattenfall på 15-20 meter.

För att kunna komma ner till padjelantaleden fick vi ta oss över jokken och uppför fast men brant mark ovanför stupet sista biten ner till jokken, sedan väntade flackare mark ner till björkskogen innan vi åter anslöt till jokken ner till padjelantaleden. Efter 3,5 timmar var vi äntligen där, nu återstod "bara" 23 km löpning till båtlänningen.

Vi passerade Tarrekaisestugan och Njunjesstugan som bägge låg mycket vackert placerade i Tarradalen och kom slutligen till båtlänningen precis i tid till dagens sista båttur 18.00.

Vägen via Bádurgårsså kan inte rekommenderas, den ursprungliga planen via Duolbba är nog ett bättre alternativ, om än ännu mer stenigt :)

Nedan ett urval av alla bilder.

San Diego, Solana Beach och Legoland

I Joshua tree frågade barnen om det skulle regna något mer, och Dr C svarade att nu blir det nog inget mer regn på resan. Hon hade fel. Medan vi körde drog molnen ihop sig, och sista trekvarten på väg till Solana Beach (ca 25 min norr om San Diego) regnade det. När det regnar här så blir folk väldigt försiktiga, det märks i trafiktempot. Regnet blandas med smutsen i vägbanan och det blir riktigt halt.

Vi kom fram till lägenheten vi hyrt vid 16-tiden. Det var lite pirrigt att kliva in, skulle det vara lika fint som på bilderna? Vi hade trots allt lagt ner en hel del tid och pengar på att hitta en bra lägenhet, så det skulle vara tråkigt om vi blivit lurade. Det var mörkt i lägenheten, och längst inne var gardinerna fördragna. När vi drog ifrån dem bredde Stilla havet ut sig nedanför klippkanten, trots regnet var det andlöst vackert. Att sitta på balkongen med ett glas vin i solnedgången var, tjaa, inte helt felt. Att se hur delfinerna lekte i vågorna nedanför, tjaa, det var inte helt fel det heller.

En sak vi går igång på här är frukt och grönsaksdiskarna. De är inte bara vackra att se på, det smakar bättre. Jag antar att det beror på att det inte fraktats lika långt.

Det Jakob och Viktor verkar längtat mest efter när vi pratat om San Diego var legoland. Så när vi nu äntligen var här så var de väldigt bestämda att det var dit vi skulle. Så redan första dagen, efter lite löpning på stranden, frukost och förmiddagens läxläsning körde vi 25 minuter norrut. Det blev inte en heldag, men vi hade lovat att de skulle få åka dit två gånger. Det är mycket värt att slippa känna stressen att allt ska hinnas med på en dag. Nu kunde vi ta det lungt och njuta istället.

Mest lockade Lost Kingdom Adventure, en åkattraktion där man åker bil genom en pyramid och skjuter på måltavlor som får legoskelett, spindlar, m.fl att röra på sig.
Jakob hade också The Dragon i sikte, en berg och dalbana där första halvan är lugn transport genom ett slott med rörliga legoriddare, soldater, trollkarlar, drakar etc.
Viktor hade siktat in sig på Splash Battle, som tyvärr var stängd pga underhåll.
Den stora nyheten var att minilandet hade en stor Star Wars-sektion. Som Star Wars-fan så kunde jag inte låta bli att dregla. Saknade dödsstjärnan dock...

Joshua tree

Konferensen i Huntington Beach är över, men innan San Diego tog vi (om)vägen via Joshua Tree National Park. Efter Lofoten är Joshua Tree högst på min topplista på roliga klätterområden. Sedan barnen fötts har jag närt en dröm om att få klättra "på riktigt" med hela familjen, och någonstans hoppades jag att den drömmen kanske skulle slå in nu. Jag blev inte besviken :)

Vi hade planerat att komma fram en söndag, eftersom helgerna garanterar fulla campingar så här års. Trots söndag så fick vi näst sista platsen i Hidden Valley, puh! Kan ha något att göra med Coachella.

28 grader varmt med fläktande vind kändes det som perfekt temperatur. Efter middag gick vi iväg på lite upptäcksfärd, jag tog med rep och säkringar bara ifall att :) Jag bara njöt när barnen själva valde "klättervägar" som krävde rep.

Middag: Grillad kyckling och majskolvar

Fantastiska barn, fru och måne

Viktor, taget av Jakob

Sista kruxet innan toppen...

På toppen

Dr C

Vi hade minimerat packningen och valt 4-manna svenskt fjälltält istället för 7-manna ökentält och var lite oroliga för värmen vid läggdags, men det funkade bättre än vi hoppats på, temperaturen i tältet var perfekt. Grannens hund däremot störde lite under natten.

Den låga fukten i öknen tillsammans med en starkt lysande fullmån gjorde nätterna magiska, trots månskenet så syntes stjärnorna.

Hidden Valley Campground by night

Dag två fortsatte euforin, vi tog bilen till Real Hidden Valley och gjorde två leder. Jakob hade inga större problem och tyckte det var hur kul som helst. Viktor ville dock inte prova tyvärr, men det märktes att bägge killarna hade hur kul som helst bland stenformationer, grottor, kaktusar, ödlor, etc. Och vem skulle inte haft det? :)

Exempel på fantasieggande formation

Jakob på Leaping Leana

Joshua trees

Vid 13-tiden tog vi skydd för värmen i närliggande byn Yucca Valley och shoppade mat för resten av vistelsen. Sen var det som vanligt läxläsning innan vi avslutade dagen med en 5.8-variant av Mike´s Books fem minuter från tältet. 

Eftersom Viktor tyckte att gårdagens leder såg för svåra ut började vi sista dagen med Beginner's one några minuter från tältet, vilket var en perfekt led för Viktor. Det låter kanske konstigt men välkomnande öken är hur jag skulle beskriva min känsla för Joshua Tree, där finns tusentals leder i alla kategorier utom möjligtvis långtur. En enda stor vacker lekpark.

Att åka härifrån kändes svårt, även om det ska bli väldigt kul att träffa kompisar och återuppliva gamla minnen i San Diego.

Viktor på Beginners One 5.3

Eldlek efter solnedgång

Vårt tält i stjärnklart månljus

Huntington beach

Puh,
så mycket har vi hunnit med under första en och en halv veckan här att det känns sjukt länge sen vi lämnade Umeå.
I korthet så flög vi via rest-and-fly på arlanda till Los Angeles, plockade ut en SUV och körde till Huntington beach där Dr Claeson skulle på konferens och ställa ut poster.

Hotellet som vi bodde på var något av det lyxigare slaget, och tillräckligt stort för att gå vilse i. Tror det fanns över 10 pooler uppdelade på 3-4 områden. Givetvis fanns det vattenrutschbanor, men de var av det snällare slaget. Enda baksidan med hotellet var att restaurangen var för dyr att äta på. Vi drog av första frukosten på $100 och bestämde oss sen snabbt för att äta hemkört på hotellrummet istället.

Huntington beach kallar sig Surf City, så dagarna såg ut ungefär såhär:
- Gå upp innan barnen vaknat, på med löparskorna och njutspring längs stilla havet.
- Tillbaka på hotellet, väck Dr C + barn, fixa frukost.
- Ut i poolen eller hyr våtdräkt och gå ner till havet och bodysurfa.
- Lunch och läxtid när solen stod som högst, trots det brände jag min stackar skalp rejält.
- Eventuellt poolbad, innan vi plockar upp Dr C, berättar om vår härliga dag och hon om sin härliga konferens.
- Middag, givetvis inte på hotellet :)
- Eventuell shopping (REI någon?) och sen i säng.

Kontrasten från förra helgen  med slalom i måttsund kändes påtaglig :)

Viktor axel hela familjen

Av Viktor

Viktor tand nr 2

Lossnade idag! Nr 1 lossnade för en vecka sedan i riksgränsen.

Viktors gubbe

(Skickat från potentiell ordvrängare)

Viktors gubbe

Klockren huvudfoting med namn. Och han bar knäckt koden till att läsa också :)

Svarta pärlan.

Har varit på konferens fyra dagar, och passade innan dess på att överraska Mamma på ett bröllop, riktigt kul! Vi tog en kombinerad paddel- och geocachingtur i Kyrkekvarn mitt emellan Falköping och Jönköping. Otroligt kul att få vara ute i vacker natur med Mamma, Johan och nästan alla systrarna.

Konferensen - Öredev - var jättekul, började med två dagar kurs, och var sedan på två av de tre konferensdagarna. Inte lika mycket roliga sessioner som förra året, men träffade väldigt mycket intressant folk som gav väldigt mycket. Jättekul också att vi var så många från jobbet, och att vi fick med Åsa.

Som vanligt när jag är bortrest så blir någon av barnen sjuk. Den här gången var det Jakob som åkte på hög feber och torrhosta. Troligtvis Mykoplasma.

Så när jag kom hem från Öredev så fick jag en VAB-fredag, vilket faktiskt kändes ganska mysigt. Viktor ville inte heller åka till dagis, så han fick stanna hemma han också. Efter en skön morgon med lång frukost hamnade vi i legotrans. Vi började bygga på diverse saker men snart fokuserade jag och Jakob helt på en egen Svarta pärlan, Viktor var inte riktigt lika fokuserad :) Jakob har spelat Lego Pirates of the Caribbean hela veckan, så det passade bra.

Det tog oss hela förmiddagen, men jag tycker resultatet blev rätt bra!

Tapetsering och vårvärme

Äntligen har värmen kommit på riktigt. Fast först tapetserade vi :)
Jakob har fått eget rum och Anna-Sara hittade så coola tapeter på walltastic att vi var tvungna att låta Jakob få en vägg. Varje dag från beställningsdagen frågade han när den skulle komma, på fredagen kom den äntligen. Vi skulle "grunda" med en ljusblå tapet och sen bryta av med fototapeten. Nu är vi ju inga mästare på tapetsering så vi hann fram till "fotoväggen" innan en sen middag och läggdags för barnen. Sen insåg vi att tapetklistret vi hade för easy-up inte skulle användas för papperstapeten som Jakob beställt.
Vi kollade noga på nätet och tog beslutet att Jakob skulle få vänta en dag till. Vid midnatt var vi klar med hela rummet förutom fotoväggen.

Morgonen efter hörde jag honom springa in på morgonen och säga "Näha" med en förvånansvärt nykter men något besviken ton. Vi cyklade in till stan och käkade lunch och köpte tapetklister och sen var det bara att sätta igång igen. Drygt två timmar tog väggen, med mönstermatchning advanced. Tips att minnas:
- Överlapp behövs inte, följ instruktionerna och inte åsikter på nätet :)
- Tapeten krymper inte, bara sväller, ca 4 cm på 3 m.
- Sätt upp tapeten som vanligt med att fästa mitten och sen ta bort luft åt sidorna. Dra den därefter rätt map mönstret.

När allt väl var klart så var det en grymt nöjd Jakob och en grymt sugen Viktor som inspekterade resultatet. Nu är det Viktors tur att välja...

Söndagen blev det cykelmek och gårdsfixning för hela slanten. Vi passade på att grilla både lunch och middag. Grymt skönt att kunna sitta i t-shirt ute i solen och äta lunch. Grymt nervöst att ungarna försvann iväg och skulle leka i den väldigt strida och fortfarande iskantade Röbäcken hela tiden...